Jag älskar livet som mamma. Kan inte tänka mig något bättre än att vara mamma till världens finaste Iris. Det känns lite som att det alltid är december. Men det kanske är så i Ingenstans. För vi har konstant mysfeeling och varje dag får jag en överraskning från min alldeles egna Iris-kalender.

Men vissa saker var enklare tidigare. Jag har ju fortfarande inte varken färgat håret eller målat naglarna. ;) Städning är ett annat projekt som tar typ dubbelt så lång tid när Iris är med. Jag skulle byta påslakan idag men innan de nya är på plats har jag en läs/mys/bussugen Groda i sängen. Så nu har vi suttit i en obäddad säng och lekt i typ en halvtimme. Tänkte fortsätta tills hon tröttnar, kanske får jag bädda då? ;)

Idag fick vagnen vila och vi tog selen ut på promenad. Iris har älskat sin sele sedan hon föddes. Och nu när hon är så nyfiken på allt är den toppen. Vi har tittat på allt från träd och blommor till fåglar. Så nöjd<3! En annan smidig sak med selen är att jag kan ha kryckan när vi går. Helt nödvändigt idag, kan knappt stå utan den. Men att sitta inne en så vacker dag för att kroppen är på dåligt humör? Aldrig!

Det här med tänder...

När ett litet barn ändrar mönster för sömn/mat/humör säger alla att nu(!) är det tänder på gång. Uppmaningen man då får är att känna i munnen. Jag är en rysligt pedagogisk förälder så jag förklarar för Iris att nu kommer mammas pekfinger att känna lite i munnen för att se om det är någon tand på väg igenom.
Problemet är att Iris och jag inte riktigt talar samma språk. Hon tror nämligen att gapa är något mamma gör för att se rolig ut och att allt som stoppas i munnen får man tugga på. Därför känner jag inga nya tänder när jag vågar mig in med fingret. Däremot får jag en fullgod uppfattning om hur vassa de hon redan har är. Aj!

Att känna efter Iriständer påminner lite om hur det kändes när jag spelade spel som liten. Detta spel fanns i två varianter. I en tryckte man på hundben i tur och ordning och helt plötsligt hoppar hunden fram och bits. I andra versionen trycker man på tänder och då är det en krokodil! Den halvångesten och rädslan för att bli anfallen av djuret, precis så känns det när jag pillar in fingret i jakt på Irisbissingar. Förstå då när uppmaningen istället blir att kika(!) efter tänder. Jag skulle aldrig under några som helst omständigheter som liten, erbjudit mitt huvud till hunden så det gör jag inte till detta monstret heller! Tänder eller ej.

God morgon! Jag har ett mycket bestämt barn som gärna vill byta blöja/klä på sig/ta droppar/borsta tänder i samma sekund som hon tycker att hon är färdig med att morgonmysa. Vad klockan är eller hur trött mamma är spelar liksom ingen roll. Iris tar det här med hennes prinsesstatus på största allvar. Och i hennes värld spenderar tydligen inte prinsessor mer tid än nödvändigt i pyjamas. Och då bör ju inte heller hon göra det. Så strax innan sju stod vi och rotade efter dagens väl valda outfit, ligger mycket tanke bakom det där. Nu är ju detta typ det roligaste jag vet så jag är lyrisk. Men jag börjar bli lite orolig för att jag fostrar ett klädmonster. Aja, det är morgondagens problem.

Här får ni i varje fall dagens (monster)Iris

I byxor även om just denna dagens skriker girlie ändå...

Hårband från H&M
Tröja från Name it
Linnebody från H&M
Pälsväst från Bonprix
Byxa från Noppies
Strumpor från Lundmyr

Jag har ju tidigare skrivit att jag lever med EDS. Har inte känt av den så mycket under/efter graviditeten men mina joggingpass med vagn var inte smart. Fick sluta skylla på träningsvärk och hurtiga färgkordinerade mammor när jag igår vid flera tillfällen föll ihop. Så idag är mitt tredje ben "Limbo"(ja, hon har ett namn. Och för er som undrar, höger krycka står fortfarande i garderoben, "Glimbo" heter han) mitt stöd i livet. Därför är det ju ruskigt smidigt att jag som mamma redan gör allt med en hand, då är ju inte kryckan i vägen! Dessutom tycker Grodan att den är synnerligen spännande!