Idag har det alltså gått 10 månader sedan Gustaf och jag satt i bilen påväg till Norrköping för att göra kejsarsnitt. För att få vår Iris. Det är med blandade känslor jag tänker på den dagen. Med enorm lycka, för jag fick min fina flicka. Min så efterlängtade dotter. Men samtidigt var det en väldigt jobbig dag för mig. Det blev så turbulent och konstigt, allt. Jag var så rädd och omtumlad. Det syns framförallt på bilder. Jag bara gråter och ser ledsen ut på alla kort. Jag hade velat se sådär lycklig ut. För jag var världens lyckligaste, också. Bakom all den där rädslan. Varför skulle de förstöra min upplevelse av att få barn? Usch! Jag är lite glad att vi inte ska ha fler barn. För inte en chans att jag ger mig på ett kejsarsnitt igen! Fy bubblan! Att ligga där när bedövningen släppte och de fortfarande opererade. Smärtan, rädslan, chocken. Nej, vet ni vad. Aldrig igen!

Men jag fick min skatt, min perfekta prinsessa<3

Och vad tiden har gått fort. Från att hoj låg så stilla på mitt bröst, kryper hon runt på golvet och drar ner allt i sin väg. Nu står hon utan stöd också, nog inte långt tills första stegen. Snälla! Låt mig pausa lite, bara för någon vecka. Låt mig hämta andan lite!

Iris var inte planerad men så välkommen och efterlängtad. Jag blev så lycklig när första "shitjagärgravid"chocken lagt sig. Allt var planerat in i minsta detalj. Jag hade checklistor med allt som skulle köpas och bebisgarderoben bara växte. Fram tills vecka 32 då vi var på ett extra ultraljud var vi båda övertygade om att vi väntade en pojke. Jörg kallade vi magen. Hittade en lite rolig bild i telefonen som jag tänkte dela med mig av. Som sagt, jag längtade galet mycket efter min bebis <3!

Men det var ingen Jörg, utan en Iris. Jag som alltid drömt om en flicka. Och nu är hon 10 månader stor. Min kärlek för henne växer för varje dag. Att mitt hjärta inte exploderat än är någon form av medicinskt under.

Du är mitt solsken, Iris. Mamma älskar dig! <3

Att långledigt skulle innebära lite avlastning för mig är inte riktigt sant. Sambon hade som mål att iaf mata två gånger och kanske byta en blöja. Iris och jag har inte sett till detta än. Men visst säger man att det är tanken som räknas... Jag har tröttnat lite på den evighetslånga tid det tar för sambon att odla intresse för blöjor och matning så jag slänger iväg en ansökan här. Någon som vill bli min standinman?

Sökes!

En man(gärna snyggt ögongodis) som vill hjälpa mig med världens finaste tös. Jag ställer inga höga krav men det vore bra om du kunde byta en blöja och kanske ge ett mål mat? Du behöver inte ens ge både matpure och efterrätt. Jag blir glad åt den ena bara. Och det räcker med att du byter kissblöjor, jag lovar! Faktum är att knappt min oändliga kärlek till dottern räcker för att näsan ska acceptera hennes illaluktande blöjor. Därför är det nog bäst att jag inte låter andra näsor pröva. Du behöver absolut inte vara händig för det är sambons trumfkort. Och laga mat behöver du inte ens försöka med för det fixar min egen variant också.
Däremot får du gärna vara mysig och kramig. Sådär så att du kan springa skytteltrafik mellan soffan och dottern på kvällarna. Det vore nämligen skönt om jag någon gång fick se klart ett TV-program. Dottern har nämligen en tendens att aldrig vakna i reklampausen utan hon vaknar alltid när det är som mest spännande eller informativt. Detta gäller även nyheterna. Så tro inte att jag är korkad om jag inte hört talas om gårdagens huvudnyhet. Det är nämligen högst sannolikt att jag ammade just då för att sedan komma lagom till Jämtlands lokalnyheter... Inte riktigt mitt område.

Hör av dig snarast om du är intresserad. Vad sägs som att börja med en lekintervju?

Dagens Iris

Hårrosett Iris
Tröja från Gelati
Body från Lindex
Jeans från NelloLi
Strumpor från Lundmyr

Idag är det då min och sambons dag. Något som jag tycker är viktigt. I mitt tycke är det avgörande att man i blöjträsket tar vara på de stunderna man får för sig själva. Att uppmärksamma varandra. Då menar jag inte med blommor eller oätlig choklad utan med tid och närhet. Sambon behöver inte direkt stå med hästkärran redo för att forsla mig på slottsbal. Men kanske krama mig extra länge? Jag hade, dagen till ära, bokat bord och ordnat prinsessvakt för att vi skulle få lite egentid. Äta en måltid samtidigt, slopa skiftverksamhet och stämpelklocka. Slippa avbrott för att plocka vältuggade smörgåsrån ut mattan eller rengöra dottern från prinsesspruttar.

Min sambo tycker att dessa "speciella" dagar är lika mysiga som en hungrig tiger. Han har inte en nonchalant inställning till det, låt oss istället kalla det strutsbeteende. Sambon stoppar huvudet i sanden och räknar sekunder tills dagen är över. Han håller tummarna hårt för att överleva utan att jag konfronterar honom om vår brist på romantik eller ännu värre, uppmärksammar honom. Likaså denna dag, sambon har verkligen gjort sitt yttersta för att undvika firande denna gång. Jag måste erkänna att han är ganska skicklig på att lyckas fly undan. Exempel? Givetvis!

Min födelsedag 2012:
sambon hittar en bil så vi far tvärs över landet på biljakt, kuskar både tåg och buss för att hamna i en lada på landet. Hem kommer vi mitt i natten, inte läge att fira födelsedag då... Men jag kan ju nästan påstå att jag fick en bil i födelsedagspresent...

Alla hjärtans dag 2013:
sambon är iväg på jobb hela dagen och planerar in en fika utan mig(!) på kvällen. Han hämtar upp mig vid nio och kör mig hem. Då har jag stått i en blomsterbutik och bundit rosbuketter till andra härligt kära par hela dagen. Bittert? Nej, inte ett dugg!

Sambons egen födelsedag 2013: han tyckte att detta var en ypperlig dag att hålla dop för dottern på. Då glömmer ju släkten att han egentligen skulle firats...

Så slutligen, vår dag 2014:
sambon har jobb inplanerat och ska dessutom ha sitt barn utan att han informerat mig om detta, så mycket för barnfri tid med mig.

Man måste beundra hans förmåga att göra det omöjligt för mig att planera och ordna. En väl inövad teknik. Misstänker att det för sambons del nog vore bättre om vi bara struntade i alltihop och slopade firande av i stort sätt allt. Men sen finns det samtidigt någon liten egocentrisk cell i mig som tänker... "Men jag då?, hur blir det med vad jag vill?". Det är inte lätt när man är så olika. Men har ändå en plan.

Idag ska jag fira tillsammans med Iris. Vi ska hålla handen, kramas extra länge och pussas i massor. Hon är en perfekt stand in för sambon. Och på tal om honom, jag låter honom stå med huvudet i sanden tills imorgon. Men jag får nog kolla så att han fortfarande andas emellanåt.

Alltså, jag ville vara en duktig påskkärring. Jag har ju gått och väntat två år för att partaja med mina påskkärrekompisar. Två år? tänker ni. Ja, jag vågade inte flyga förra året eftersom att Iris låg i magen då. Fegt? Ja, kanske. Men ärligt, det är fullkommligt livsfarligt att flyga kvast, inget körkort krävs. De är helgalna där uppe!

Nåja. Jag steg upp inatt och klädde på mig och Iris påskutstyrslar. Allt var på plats, fräknar, kjol, sjalett. Iris hade tillockmed en liten korg! Och så hittar jag inte kvasten! Den fanns ingenstans! Klockan tickade och jag började bli stressad över att missa avfärden. Nöden har ingen lag så fick ta golvmoppen istället. Ut till bilen för att montera loss bilstolen. Jag vet inte om ni har prövat. Men det är fullkomligt omöjligt att montera en bilstol på en golvmopp. Det går helt enkelt inte. Och det står inget i bruksanvisningen om hur man gör heller. Diskriminerande mot oss påskkärringar kan man tycka. Ska inte våra barn också få åka säkert? Något som jag vill lite mer än att vara en duktig påskkärring är att vara en duktig mamma. Och en ansvarsfull mamma flyger inte golvmopp med sin dotter utan att hon sitter säkert. Jag betvivlar att min famn klassas som säkert när gällande famn befinner sig på en golvmopp uppe i luften. Synnerligen besvärligt dilemma måste jag erkänna. Sådär framåt gryningen när jag kliat mig klart i huvudet inser jag att de andra påskkärringarna redan åkt ändå. Och jag hittar inte till Blåkulla. Attans! Jag missade det iår igen. Aja... Bättre lycka nästa år. Så Iris och jag får påskpartaja tillsammans idag, här hemma istället.

PåskkärringsIris

Sjalett från Bonprix
Sjal från mammas garderob(vet inte mer än så)
Klänning från Polarn och Pyret
Linnebody från H&M
Strumpbyxor från Kappahl

Som mammaledig används TV'n i större utsträckning. Nyhetsmorgon i TV4 går varmt här hemma när vi stiger upp. Fyran gillar ju reklam och imorse hörde jag ordet nyhet. Aha! tänker jag och blir nyfiken. #OLW har kommit med en nyhet. Jag är måttligt imponerad. Om ni minns så var jag synnerligen förvirrad över reklamen om den festande dammtussen(?). Lika förvirrad som jag var då, lika besviken är jag nu. Jag vet precis vad OLW gör reklam för. Jag är tillräckligt allmänkunnig och har inhalerat tillräckligt många påsar för att veta precis vad det handlar om. Jag gillar snacks, därför blir jag mysigt nyfiken när det kommer något nytt. Och nyheten är cheesstars(?). Okej? Hur förutsägbara får ni vara OLW? Först kommer ostbågen, som ja, är supergod. Ni kommer med en nyhet! Ostbollen... Ni kommer med en nyhet! Osthjärtan... Ni kommer med dagens nyhet! Oststjärnor!

Allvarligt talat! Allt smakar likadant, ni ändrar bara formen. Kan ni då inte ha lite mer fantasi än bollar/hjärtan/stjärnor. Ni verkar ha lite dåliga idéer för tillfället. Här kommer lite tips! Om allt nu nödvändigtvis ska smaka ost så varför inte ha lite mer spännande former? Vad sägs om OSTDINOSAURIER, vem skulle inte vilja äta en Triceratops eller Tyrannosaurus Rex i ostvariant! En dinosauriemix vore en betydligt mer spännande kompis till de klassiska ostbågarna än vad stjärnorna kommer bli... Och efter att dinosaurierna gör toksuccé kör vi vidare med en bondgårdsmix! Efter dessa uppslag, hör av er! För tillskillnad från era begränsade innovatörer, har min fantasi inga gränser!

Här har vi en sovvägrandes och gnällig Iris. Det är allt tur att hon är söt när mamman inte får sova alls längre. En dagens hann vi med mellan famnengnället i varje fall.

Hårrosett från Iris
Body från Kappahl
Kjol från Meandi
Strumpbyxor från NoaNoa

Har legat vaken en timma nu. Usch! Vet inte varför, Grodan sover sött och mysigt så jag borde helt klart sova. Det underliga var att jag var sjukt sugen på is när jag vaknade. Helt normalt beteende att gå upp klockan tre på natten, fylla ett glas med is, tugga i sig och sen gå och lägga sig igen. Nope! Men jag har aldrig påstått att jag normal heller!

Det första som slog mig var, shit! Issuget var nämligen min ständiga följeslagare under graviditeten med Iris. Jag tuggade is konstant, antingen i kuber eller så frös jag en petflaska med vatten och satt och sög på. Helskumt, jag vet... Därför blev jag lätt stirrig, ja, sådär som man kan bli mitt i natten, ni vet! Jag blev nyfiken, började googla på just issug och fick reda på att det kan vara kopplat till blodbrist/järnbrist. Och med tanke på mina 6 månader med konstanta blödningar och dåliga järnvärden kanske det inte är så konstigt ändå, att jag vill tugga is klockan tre på natten? Det konstiga är väl isf att jag tar mig tid vid klockan fyra för att skriva om det...

Men nu ska jag ge sömnen ett försök till innan det är morgon för Grodan. Isen är ju ändå slut! God natt på er!

Det pratas så mycket om mammakroppen. Pratas var egentligen snällt skrivet av mig. Jag menar nog snarare tjatas om. Tydligen finns det någon form av tävling som inleds så fort som det nyfödda barnet lämnar magen. Då ljuder startsignalen. Nu ska då mamman bli fit! Så snabbt som möjligt ska magen återgå till platt och fast läge samtidigt som vågen ska visa betydligt lägre siffror. Samtidigt ska diverse magbilder, före och efter, och träningsoutfittar visas upp på välbesökta bloggar och instagram. När Iris plockades ut ur min mage släppte helt plötsligt bedövningen och så insåg kirurgen att han(hoppsan) nog hade glömt en torkduk i magen på mig. Är nog bäst att öppna upp och leta lite. Så mitt i denna turbulens missade jag startskottet för tävlingen. Jag halkade liksom efter. Sen började jag inte träna magen fören efter fem månader. Konstigt va? Men jag hade blivit tillsagd att jag skulle vänta sålänge. Nu borde jag ju begripit att såna regler inte gäller i denna tävling. Sätt igång bara, hetsar mammorna! Som i alla tävlingar finns det ju de som tjuvstartar. Lite osportsligt kan jag tycka. Då hamnar ju laglydiga mammor som migsjälv ännu mer efter! Dessa olydiga mammor gick powerwalks, utförde mammayoga, sprang i trappor och studsade på pilatesboll fram till vecka 40 utan problem. Hurtigt värre. Personligen satt jag mest på min betydligt större rumpa och klappade min ännu större mage från sådär vecka 35. Men jag reste mig upp för att ändra ställning emellanåt... Faktiskt!

Mammatävlingen har inte stressat mig tillräckligt bra för att jag ska ha en "busvisslaåtmigpåstrandenkropp" att visa upp. Sambon visslar förstås när jag springer runt i underkläder, men då är det snarare för att jag just för minuten slopat amningsBH och ilägg och med hjälp av bygelBH tvingat upp mina gigantiska mjölkfyllda bomber i höjd med hakan. Så ärligt vet jag inte om det är mig eller BH'ns förmåga att trotsa tyngdlagen som han visslar åt. Nej, mammakroppen på beach2014 kommer jag inte att ha. Men jag har lärt mig att uppskatta mammakroppen. Tävlingsmammorna kan ju t.ex inte dra ut huden på magen 1 decimeter, hur coolt är inte det? Om jag håller ut huden kan jag använda skinnet som hylla för att bära saker, om jag tröttnar på att använda händerna vill säga. Praktiskt!
Och det här med bristningar. Tävlingsmammorna köper dyra krämer och rollers för att få dessa (av Satan) uppfunna hemskheter att försvinna. Jag tänker mer att jag slipper köpa en bilmatta till Iris i framtiden. För om jag lägger mig på rygg kan hon använda min mage som vägnät. Jag ska måla lite färgglada hus bara. Det blir så mycket roligare då. Återigen, praktiskt!

Men det finaste med mammakroppen är ju att det bodde en Iris där i nio månader. Och ännu finare, nu är hon hos mig. Så vi kör en dagens på världens finaste flicka istället för bilder på mammakroppen.

Hårrosett Iris
Tunika från H&M
Linnebody från H&M
Byxa från H&M
Strumpor från H&M

Är ni känsliga för intima inlägg läs inte detta. Handlar om tjejbeskymmer.


Ibland hatar jag att vara kvinna. Jag har alltid haft besvärlig mens med kraftiga blödningar och mycket smärta men efter kejsarsnittet är det bara löjligt! Jag åt cerazette men fick sluta, hade endast cirka två blödningsfria dagar per månad. Jag blev trött och fick dåliga blodvärden, konstigt ellerhur? Knappast!.. Just nu har jag inget preventivmedel för jag har inte valt vad jag vill ha. Läkarn jag träffade tyckte att jag skulle pröva kopparspiral. Har läst en del och det står att den inte rekomenderas till de som tidigare haft rikliga blödningar. Misstänker att störtfallsblödningarna jag har klassas som rikliga... Tar gärna emot tips från er som har eller har haft kopparspiral. Hur har ni mått och hur har ni påverkats? Är så fruktansvärt trött på att må så dåligt så snälla, tips?

Idag har vi varit duktiga! Veckohandlat och börjat göra vid tomten. Jag har tagit mig an fönstren hemma också. Har hört att det är meningen att man ska kunna se igenom dem? Skumt! Men, vi prövar

Dagens Iris

Hårrosett Iris
Klänning från H&M
Tröja från H&M
Linnebody från H&M
Byxor från Mexx
Strumpor från H&M