Idag har det alltså gått 10 månader sedan Gustaf och jag satt i bilen påväg till Norrköping för att göra kejsarsnitt. För att få vår Iris. Det är med blandade känslor jag tänker på den dagen. Med enorm lycka, för jag fick min fina flicka. Min så efterlängtade dotter. Men samtidigt var det en väldigt jobbig dag för mig. Det blev så turbulent och konstigt, allt. Jag var så rädd och omtumlad. Det syns framförallt på bilder. Jag bara gråter och ser ledsen ut på alla kort. Jag hade velat se sådär lycklig ut. För jag var världens lyckligaste, också. Bakom all den där rädslan. Varför skulle de förstöra min upplevelse av att få barn? Usch! Jag är lite glad att vi inte ska ha fler barn. För inte en chans att jag ger mig på ett kejsarsnitt igen! Fy bubblan! Att ligga där när bedövningen släppte och de fortfarande opererade. Smärtan, rädslan, chocken. Nej, vet ni vad. Aldrig igen!

Men jag fick min skatt, min perfekta prinsessa<3

Och vad tiden har gått fort. Från att hoj låg så stilla på mitt bröst, kryper hon runt på golvet och drar ner allt i sin väg. Nu står hon utan stöd också, nog inte långt tills första stegen. Snälla! Låt mig pausa lite, bara för någon vecka. Låt mig hämta andan lite!

Iris var inte planerad men så välkommen och efterlängtad. Jag blev så lycklig när första "shitjagärgravid"chocken lagt sig. Allt var planerat in i minsta detalj. Jag hade checklistor med allt som skulle köpas och bebisgarderoben bara växte. Fram tills vecka 32 då vi var på ett extra ultraljud var vi båda övertygade om att vi väntade en pojke. Jörg kallade vi magen. Hittade en lite rolig bild i telefonen som jag tänkte dela med mig av. Som sagt, jag längtade galet mycket efter min bebis <3!

Men det var ingen Jörg, utan en Iris. Jag som alltid drömt om en flicka. Och nu är hon 10 månader stor. Min kärlek för henne växer för varje dag. Att mitt hjärta inte exploderat än är någon form av medicinskt under.

Du är mitt solsken, Iris. Mamma älskar dig! <3

Detta väder! Det är ju inte klokt så härligt. Vi har inte sett insidan av huset mycket i helgen. Filtmys, trädgårdsarbete och vagnpromenad har det blivit, i kvadrat. Problemet för mig med det vackra vädret är pollen, allergin är inte nådig just nu men ännu värre, mjölkstockning! Tvi för detta av djävulen uppfunna skit. Sitter och solar lite och som genom ett trollslag är brösten fyllda med små köttbullar. Nej, fy! Så här sitter jag med feber och svullna tuttar(ja, de kunde tydligen bli större). Jag tycker att livet är synnerligen orättvist. Som om det inte gör ont nog att amma nu när Grodan utrustat sig med tänder både uppe och nere, nej, lite stockning på det också. Och NEJ! Jag tänker inte sluta amma bara för att det gör ont. Jag ammar för Iris skull, inte för min.

Lite bilder från helgen!

Och idag gick startskottet! Starten för Iris ettårsdag. Jag må vara galen som börjar nästan tre månader innan. Men vill man ha gäster i semestertider är det bäst att vara ute i god tid. Iris vill ju helst att släkten är i Ingenstans och inte på Kreta när det är hennes dag. Gustaf är nog mest bekymrad. Jag tror att han trodde att pyssel-, pynt- och rosa-Mikaela hade gått i graven efter dopet och att Iris födelsedagar skulle bli små kafferep. Men icke! I'm back och nu kör vi all in för dotterns ettårsdag. Min checklista är nedskriven, bara två check av 29 än sålänge så tur att jag har gott om tid! Men i sann ekonomisk anda sprider vi ut inköpen. Inbjudningarna är klara, de ska bara Zlataniseras och postas. Bilder kommer när jag försäkrat mig om att den exklusiva gästlistan hittat sina i brevlådan. Man vill ju inte förstöra överraskningsmomentet! Sen lite rosa dekorationer till dukning och pynt. Och sen är det ju det här med paket. Tre stycken tjuvstartade jag med. Två böcker om dotterns favorit, Ingrid. Iris är fullkomligt tokig i versionen om när Ingrid badar, den läser vi varje kväll. Så på födelsedagen får hon två nya, en om plåster och en om baciller. En stapelapa från Lundmyr kommer ligga och vänta till juli också. När det står älskling på en av ringarna, då kan mamman bara inte låta bli. Vi får väl se vart paketjakten slutar nu när jag redan är igång. Men hon fyller ju inte ett år varje dag så då får vara sådär MYCKET extra.

Lite bilder från helgens Iris

Hårrosett Iris
Body från Lindex
Pälsväst från Bonprix
Strumpbyxor från Kappahl
Skor från H&M

Hårrosett Iris
Tröja från Name it
T-tröja från Pilgrimmi
Pälsväst från Bonprix
Kjol från Lindex
Strumpbyxor från Catimini
Skor från H&M

Har legat vaken en timma nu. Usch! Vet inte varför, Grodan sover sött och mysigt så jag borde helt klart sova. Det underliga var att jag var sjukt sugen på is när jag vaknade. Helt normalt beteende att gå upp klockan tre på natten, fylla ett glas med is, tugga i sig och sen gå och lägga sig igen. Nope! Men jag har aldrig påstått att jag normal heller!

Det första som slog mig var, shit! Issuget var nämligen min ständiga följeslagare under graviditeten med Iris. Jag tuggade is konstant, antingen i kuber eller så frös jag en petflaska med vatten och satt och sög på. Helskumt, jag vet... Därför blev jag lätt stirrig, ja, sådär som man kan bli mitt i natten, ni vet! Jag blev nyfiken, började googla på just issug och fick reda på att det kan vara kopplat till blodbrist/järnbrist. Och med tanke på mina 6 månader med konstanta blödningar och dåliga järnvärden kanske det inte är så konstigt ändå, att jag vill tugga is klockan tre på natten? Det konstiga är väl isf att jag tar mig tid vid klockan fyra för att skriva om det...

Men nu ska jag ge sömnen ett försök till innan det är morgon för Grodan. Isen är ju ändå slut! God natt på er!

Det pratas så mycket om mammakroppen. Pratas var egentligen snällt skrivet av mig. Jag menar nog snarare tjatas om. Tydligen finns det någon form av tävling som inleds så fort som det nyfödda barnet lämnar magen. Då ljuder startsignalen. Nu ska då mamman bli fit! Så snabbt som möjligt ska magen återgå till platt och fast läge samtidigt som vågen ska visa betydligt lägre siffror. Samtidigt ska diverse magbilder, före och efter, och träningsoutfittar visas upp på välbesökta bloggar och instagram. När Iris plockades ut ur min mage släppte helt plötsligt bedövningen och så insåg kirurgen att han(hoppsan) nog hade glömt en torkduk i magen på mig. Är nog bäst att öppna upp och leta lite. Så mitt i denna turbulens missade jag startskottet för tävlingen. Jag halkade liksom efter. Sen började jag inte träna magen fören efter fem månader. Konstigt va? Men jag hade blivit tillsagd att jag skulle vänta sålänge. Nu borde jag ju begripit att såna regler inte gäller i denna tävling. Sätt igång bara, hetsar mammorna! Som i alla tävlingar finns det ju de som tjuvstartar. Lite osportsligt kan jag tycka. Då hamnar ju laglydiga mammor som migsjälv ännu mer efter! Dessa olydiga mammor gick powerwalks, utförde mammayoga, sprang i trappor och studsade på pilatesboll fram till vecka 40 utan problem. Hurtigt värre. Personligen satt jag mest på min betydligt större rumpa och klappade min ännu större mage från sådär vecka 35. Men jag reste mig upp för att ändra ställning emellanåt... Faktiskt!

Mammatävlingen har inte stressat mig tillräckligt bra för att jag ska ha en "busvisslaåtmigpåstrandenkropp" att visa upp. Sambon visslar förstås när jag springer runt i underkläder, men då är det snarare för att jag just för minuten slopat amningsBH och ilägg och med hjälp av bygelBH tvingat upp mina gigantiska mjölkfyllda bomber i höjd med hakan. Så ärligt vet jag inte om det är mig eller BH'ns förmåga att trotsa tyngdlagen som han visslar åt. Nej, mammakroppen på beach2014 kommer jag inte att ha. Men jag har lärt mig att uppskatta mammakroppen. Tävlingsmammorna kan ju t.ex inte dra ut huden på magen 1 decimeter, hur coolt är inte det? Om jag håller ut huden kan jag använda skinnet som hylla för att bära saker, om jag tröttnar på att använda händerna vill säga. Praktiskt!
Och det här med bristningar. Tävlingsmammorna köper dyra krämer och rollers för att få dessa (av Satan) uppfunna hemskheter att försvinna. Jag tänker mer att jag slipper köpa en bilmatta till Iris i framtiden. För om jag lägger mig på rygg kan hon använda min mage som vägnät. Jag ska måla lite färgglada hus bara. Det blir så mycket roligare då. Återigen, praktiskt!

Men det finaste med mammakroppen är ju att det bodde en Iris där i nio månader. Och ännu finare, nu är hon hos mig. Så vi kör en dagens på världens finaste flicka istället för bilder på mammakroppen.

Hårrosett Iris
Tunika från H&M
Linnebody från H&M
Byxa från H&M
Strumpor från H&M

Stolt!
Jag har gjort det! Efter månaders slit med träning och mat har jag kommit i mina "smalshorts" inför sommarn 2014. Sommaren 2013 var ett lågvattenmärke ur kroppssynpunkt. Här menar jag inte magen(!). Jag gillade verkligen min mage. Utan det jag är mest fåfäng med är min solbränna. 2013 var ju den finaste sommaren, ja, typ någonsin. Men jag blev så värmekänslig mot slutet av graviditeten att jag inte kunde vistas i solen utan att försmäkta. Jag spenderade alltså första delen av sommarn inomhus och andra delen i skuggan/inomhus med en bebis. Jag var inte direkt en pepparkaka i september om man säger så.. Ja, en ogräddad då, en sådan där man råkat tillsätta för mycket vetemjöl... Därför har det varit extra viktigt att komma i shortsen fort. För att så snart det är möjligt att vistas i dem, utan att köldplågas, ska benen bli bruna. Min hud ska få revansch! Mitt pigment ska få träffa sin solkompis. Och jag inbillar mig att jag nog blir lite lyckligare då! Brunare om inte annat. Måste ju bjuda på lite bilder från sommarn så att ni hänger med mitt bleka jag.

Nu är jag förstås inte nöjd med kroppen än. Problemet med att träna är ju att självbilden förändras. Nu är ju dagens Mikaela utgångsläget och det finns x antal grejer att ändra på. För nu har ju huvudet glömt allt som faktiskt hänt med kroppen sedan jag började träna efter graviditeten. Därför är det bara att fortsätta. Så om jag är duktig kanske allt slutar med att jag får köpa nya smalshorts. Man kan ju alltid hoppas!

Magbilder, vilken nostalgi<3! Helt otroligt att min lilla prinsessa låg därinne så länge. Och nu är hon så stor, här är dagens upplaga!

Body från Lindex
Klänning från Lindex
Byxa från Lindex
Strumpor från H&M

Äntligen går något av mina krig min väg! Iris har erkänt sig besegrad. Hon har börjat att acceptera puré. Vi har fortfarande inte lyckats byta ut någon hel måltid och det dröjer nog innan vi gör det. Men jag slipper numera att duscha efter hennes matstund. Innan har Grodan i bästa fall ätit en halv iskub men igår slog hon till och åt två hela! Detta upprepade hon även idag. Och inte bara det att hon äter utan hon gapar faktiskt. Inget skakande på huvudet, inget spottande och inget skrikande. Hon varken fräser åt mig eller kastar onda ögon. Mitt trick för att få Grodan att gilla puré har varit att vräka i bröstmjölk när jag lagar barnmaten. Iris äter i stort sätt mjölk i puréform. Planen är att successivt minska mängden mjölk och förhoppningsvis accepterar hon det. Annars får jag väl fortsätta att mjölkifiera maten, det kan ju inte göra skada i varje fall. Numera äter Iris två kuber puré till lunch, en kub till kvällsmat och lite yoghurt innan läggdags. Även om jag fortfarande helammar är det skönt att Iris börjar acceptera vanlig mat. Det såg lite mörkt ut ett tag, nu vet jag att det kommer gå bra om mjölken sviker mig. Hon är ändå 7 månader snart så det är ju inte omöjligt att mjölken slutar vara tillräcklig.

30. En grej jag är himla bra på.

Jag har världens bästa text- och melodiminne. Det liksom bara fastnar. Jag kan ginglarna till alla barnkanalens barnprogram. Jag kan samtliga melodifestivallåtar efter att de framförts första gången. Inte direkt en talang jag kan bli framgångsrik och förmögen på men det är ett bra partytrick.


Dagens Iris!

Idag är vi H&M från topp till tå. Ett mysigt velourset med varma Hello Kitty-strumpor till. Och under, en vit linnebody. Linnebody är det plagg Iris har på sig nästan varje dag. Så smidigt att ha under klänning/tunika/tröja för att slippa glipor vid magen. Mitt bästa tips till bebisgarderoben - ladda upp med sådär 8 linnebodys. Då klarar du dig fint!

Det här med att amma är lite speciellt. Amningen var väldigt viktig för mig när Grodan kom och jag hade tur. Jag hade mjölk direkt så det gjorde inte ont eller var jobbigt när det skulle rinna till. Barnmorskan sa att mina bröst var som gjorda för att amma. Hmm, kanske inte konstigt att jag knappast känner mig som någon Dita von Tees då. Inte direkt så att jag svirar om till förföraroutfit och ropar(tyst för att inte väcka Grodan) till sambon;
"Kom hit så ska jag och mina mjölkcentraler ta hand om dig"

Och detta är synd! För jag har aldrig haft såhär snygga bröst, och jag kommer inte få det sen heller. Men trots dessa spända bomber känner jag mig inte ett dugg sexig. Det spelar liksom ingen roll att jag ser nyopererad ut när de sipprar mjölk ur dem. Det spelar ingen roll att de är gigantiska, Nej, för de är ju gjorda för att mata Grodan med.

En del av mig vill liksom inte sluta amma, jag vill ju ha de här brösten. Inte några sorgliga påsar som snarare liknar clementiner är meloner. Jag har nämligen aldrig varit särskilt förtjust i citrus, det ger mig utslag. Samtidigt som ett liv utan amning kommer innebära vissa fördelar. Det vore det ju trevligt att få känna sig lite snygg igen. Tänk bara att ha BH med bygel i? Oj, vilken lycka. Det vore dessutom smidigt att inte behöva oroa sig för att spruta mjölk i ögat på sambon när man ska mysa. Jag vet inte om försäkringskassan godkänner diagnos mjölkblind som sjukfrånvaro?

Aja, det är ju ändå Grodan som bestämmer och än sålänge är hon inte ett dugg intresserad av att mamma ska få bli kvinna snarare än ko. Muuuuuuu på den!

Så fort man blir gravid berättigar det till mycket frågor. Frågor som ingen någonsin skulle våga ställa i vanliga fall. Dessa frågor skulle av en icke preggofierad kvinna mötas av en rak höger...(med rätta).

Av någon lustig anledning är vikten något av det mest intressanta. Tips till alla frågvisa där ute - var helt säkra på att hon är gravid innan ni frågar! Kvinnor uppskattar ju överlag inte frågor om siffror. Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan om min vikt när Iris låg i magen. Jag kan för mitt liv inte förstå vad vilt främmande människor har med mina kilon att göra. Men ändå frågar folk lika ogenerat som om de just undrat hur mycket klockan är. Är det så att ni frågar av omtanke? Ser jag kanske ohälsosam ut. Eller vill ni gotta er i den jobbiga resa jag har framför mig när jag ska bli av med kilona? Jag vill egentligen svara alla er med en motfråga. "Ja, du har också ökat lite ser jag. Säg vad väger du nu?". Men jag vågade aldrig riktigt.. Ångrar det lite nu.

Något mer märkligt är varför min kropp helt plötsligt får kommenteras till höger och vänster. Mina två mest välhörda preggo-kommentarer är:
- oj, vilka bröst. De är gigantiska.
- vad stor du är i ryggslutet, man kan tro att du har simring.
Sen har jag givetvis blivit plågad med samma kommentar som så många kvinnor med mig:
Är du säker på att det inte är två? Här vill jag säga att ingen tycker att den frågan är vidare underhållande längre! Av två anledningar..
1) kvinnan börjar ifrågasätta sin storlek; hmm, är jag så gigantisk redan nu? Vart ska detta sluta?!
2) planering är en preggos bästa vän och helt plötsligt börjar hon fundera över om alla redan etablerade planer gått i kras. Är det två? Börja om från början med planerandet! Gör om gör rätt!

Ja, som gravid är det svårt att känna sig sexig. Innan magen syns mår man ofta unket och sen har man en stor basketboll på kroppen. Inga kläder passar, allt är obekvämt, man svullnar lite här och där. Och ur brösten rinner det mjölk. Dessutom slår bebisen kullerbyttor eller hickar mest hela tiden. Nja, inte så att man kastar sämgkammarblicken på sambon och säger grrrr direkt...
Så mitt i denna medvetenhet om min egen osexighet envisas folk med att berätta för mig allt som har förändrats sedan jag blev preggo. Därför när jag tittar i spegeln ser jag fortfarande de gigantiska brösten och den där simringen runt höfterna... För er som undrar, den är rosa med blå prickar på.

Ännu något som jag inte riktigt begriper är varför det är okej att taffsa på en gravid kvinna? Jag kan med handen på hjärta, helt ärligt, säga att jag har ALDRIG varit med om att en främling(eller vän för den delen) rör och klappar mig på magen. Men så fort som magen börjar puta på en preggofierad, då blinkar det grönt ljus. Under graviditeten med Iris jobbade jag i en butik fylld med pensionärer. Därför kan det mycket väl vara så att jag mötte anfallet vid fronten men ändå. Det är ju lika mycket min mage även om det råkar bo en bebis innanför? Eller? Man blir liksom lite stressad när det helt plötsligt står en främling och smeker ens mage. Sen ska magen även studeras ur alla riktningar. Är det en pojk- eller flickmage? Jag hade tydligen alla sorters mage om jag ska lyssna på vad alla har sagt. Därför borde jag kanske vara glad över att det var en Iris och inte en rymdvarelse som faktiskt bodde där...

Sen efter förlossningen tror vi kvinnor att vi har klarat oss. Men icke! Nu är det bebisen som det ska frågas om.
Den vanligaste frågan man får av både bekanta och främlingar är om det är en snäll bebis.
Detta är inte lätt att svara på. Iris ser ganska snäll ut, tror jag. Hon har ju i varje fall inga horn eller så. Men hon biter mig när hon äter ibland.. Och så envisas hon med riktiga monstervrål. Dessutom bara spottar hon ut mina med omsorg egengjorda puréer. Om detta är med flit så antar jag att hon inte är ett dugg snäll. Jag lovar att återkomma i frågan till alla som undrat när hon blir större. För jag vågar liksom inte utge henne för att vara snäll om det visar sig att hon äter människor eller så...

Det är också poppis att fråga om bebisen äter och sover bra. Hmm, här är jag återigen lite osäker på vad som är bra. Jag skulle ju kunna säga att Iris redan från dag 1 har ätit på fasta tider, bestämda mål och sen sovit tolv timmar i sträck. Är det kanske bra? Eller så kunde jag påstå att Iris bosatt sig vid bröstet. Äter när hon hungrig och sover när hon blir trött. Hon får liksom som hon vill och det är väl bra? Eller varför inte något i den här stilen. Iris, hon slukade min pizza igårkväll och sen slumra hon till i soffan. Hon har liksom hoppat det där med amning och puréer. Är det bra och försekommet kanske?

Och en dagens förstås!

17. Den bästa osten är ju som vi alla vet?

När jag har min stund på dagen så äter jag frukost. Och på mitt frukostknäcke har jag en skiva av Boxholms borgmästarost. Smaskigt! Och sen blir jag nöjd!