När jag var nio år åkte jag på kollo i två veckor. På kollo var vi ute hela tiden och gjorde olika aktiviteter. Vi simmade, klättrade, tävlade, grillade, utforskade och lekte. Det fanns det där gänget som alltid vann. De gav sig inte och de släppte absolut inte fram någon av oss andra. Och allt man bara ville var att vinna något. Varje dag kom posten med brev och vykort, jag fick många hemifrån. Och därför ville jag ju så gärna vinna så att jag kunde berätta hur duktig jag varit när jag kom hem. Den nästsista dagen på kollo vann jag något, kollots talangjakt. Jag hade klätt mig i det finaste jag hade i min resväska, en lila klänning och sjöng "det vackraste" av Cecilia Vennersten. Det kändes så skönt att jag också fick vinna. Jag hade nämligen inte ens befunnit mig i toppskiktet tidigare. På kollots sista dag fick alla barn ett diplom, alla fick en speciell utmärkelse för vad just de hade bidragit med i gruppen. På mitt diplom stod det.

Mikaela Persson
Kollots vackraste sångröst

Jag minns det som igår - jag var så stolt.

Just nu pågår OS - och det påminner mig lite om kollo. Jag kan se framför mig hur Charlotte Kalla delar våningssäng med Ida Ingemarsdotter. Jag kan tänka mig att Björn Ferry och Carl-Johan Bergman beklagar sig över hur Ole-Einar Björndalen bara vinner och vinner. De tävlar våra olympier i lite mer än två veckor och alla vill så gärna ha med sig en vinst hem. Alla vill visa för dem där hemma hur duktiga de varit.

Jag kan tycka att även våra olymper kan få ett diplom. Det är ju tråkigt att se att de blir ledsna. För visst har vi lärt oss att man inte tävlar för att vinna - vi tävlar för att det är roligt oavsett hur det slutar. Idag tyckte jag så synd om Marcus Hellner - han ramlade när han trodde att han kunde få medalj. Då mindes jag lilla Mikaela som var så orolig att hon inte skulle vinna talangjakten heller. Tänk vad glad Marcus skulle blivit om skidledningen hade stått i målfållan och givit honom ett diplom. Ett sånt med tjockt papper och en guldkant, ni vet. Och det skulle stå:

Marcus Hellner
OS finaste snöängel

Iris växer i en rasande fart och nu är det babyskyddet som ligger i farozonen för att växlas ur. Hon verkar inte ha förstått att vikt- och längdkurvan ska börja plana ut, hon växer fortfarande i lika hög takt. Detta är lätt stressande för hennes båda föräldrar. Vi står mest och kliar oss i huvudet och undrar vad som händer. Men trots känslan av att "inte vara klar" har vi införskaffat en bilbarnstol till henne. Hon provsatt stolen nu på förmiddagen och jag tror att hon är nöjd. Framförallt så sitter hon mycket bättre i nya stolen. Hon slipper ostbågestuket från babyskyddet. Men hjälp vad fort tiden går, hon var ju nyss min lilla bebis och nu min stora tjej<3!

Därför ska vi nu sälja ett babyskydd från Akta Graco med tillhörande bas. Så om någon av er läsare har en liten pluttis i magen och är på jakt efter ett babyskydd, kommentera då här nedanför eller mejla så skickar jag bilder!

Vi ska fortsätta att vara mogna föräldrar och försöka släppa vemodet. Vi ska därför byta ut liggdelen mot sittdel i vagnen. Detta är ett stort steg för mig och Gustaf, Iris är mer oberörd - snarare glad över att äntligen få se världen. För att bespara vagnbygeln dregel och andra otäckheter har jag tittat runt lite efter bygelskydd. Men de finns ju bara i svart! Svart är en färg som inte funkar för mig och Grodan. Nu har jag turen att känna Heléne. Hon syr superfina mössor, "Bästismössan" på Facebook. Så av henne har jag nu beställt ett bygelskydd ala Iris! Jag längtar tills att jag får se det färdiga resultatet! Det kommer bilder här givetvis!


29. Hepp! Dagens middagstips.

Dagens lunch är rester från en av mina favoriträtter. Rotfruktscurry med kycklinglårfilé.
Förutom att det är gott så är det även; lättlagat, billigt och fettsnålt! Toppen!

Dagens Iris

Klänning från Catimini
Strumpbyxor från Melton

Det här med att amma är lite speciellt. Amningen var väldigt viktig för mig när Grodan kom och jag hade tur. Jag hade mjölk direkt så det gjorde inte ont eller var jobbigt när det skulle rinna till. Barnmorskan sa att mina bröst var som gjorda för att amma. Hmm, kanske inte konstigt att jag knappast känner mig som någon Dita von Tees då. Inte direkt så att jag svirar om till förföraroutfit och ropar(tyst för att inte väcka Grodan) till sambon;
"Kom hit så ska jag och mina mjölkcentraler ta hand om dig"

Och detta är synd! För jag har aldrig haft såhär snygga bröst, och jag kommer inte få det sen heller. Men trots dessa spända bomber känner jag mig inte ett dugg sexig. Det spelar liksom ingen roll att jag ser nyopererad ut när de sipprar mjölk ur dem. Det spelar ingen roll att de är gigantiska, Nej, för de är ju gjorda för att mata Grodan med.

En del av mig vill liksom inte sluta amma, jag vill ju ha de här brösten. Inte några sorgliga påsar som snarare liknar clementiner är meloner. Jag har nämligen aldrig varit särskilt förtjust i citrus, det ger mig utslag. Samtidigt som ett liv utan amning kommer innebära vissa fördelar. Det vore det ju trevligt att få känna sig lite snygg igen. Tänk bara att ha BH med bygel i? Oj, vilken lycka. Det vore dessutom smidigt att inte behöva oroa sig för att spruta mjölk i ögat på sambon när man ska mysa. Jag vet inte om försäkringskassan godkänner diagnos mjölkblind som sjukfrånvaro?

Aja, det är ju ändå Grodan som bestämmer och än sålänge är hon inte ett dugg intresserad av att mamma ska få bli kvinna snarare än ko. Muuuuuuu på den!