Så fort man blir gravid berättigar det till mycket frågor. Frågor som ingen någonsin skulle våga ställa i vanliga fall. Dessa frågor skulle av en icke preggofierad kvinna mötas av en rak höger...(med rätta).

Av någon lustig anledning är vikten något av det mest intressanta. Tips till alla frågvisa där ute - var helt säkra på att hon är gravid innan ni frågar! Kvinnor uppskattar ju överlag inte frågor om siffror. Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan om min vikt när Iris låg i magen. Jag kan för mitt liv inte förstå vad vilt främmande människor har med mina kilon att göra. Men ändå frågar folk lika ogenerat som om de just undrat hur mycket klockan är. Är det så att ni frågar av omtanke? Ser jag kanske ohälsosam ut. Eller vill ni gotta er i den jobbiga resa jag har framför mig när jag ska bli av med kilona? Jag vill egentligen svara alla er med en motfråga. "Ja, du har också ökat lite ser jag. Säg vad väger du nu?". Men jag vågade aldrig riktigt.. Ångrar det lite nu.

Något mer märkligt är varför min kropp helt plötsligt får kommenteras till höger och vänster. Mina två mest välhörda preggo-kommentarer är:
- oj, vilka bröst. De är gigantiska.
- vad stor du är i ryggslutet, man kan tro att du har simring.
Sen har jag givetvis blivit plågad med samma kommentar som så många kvinnor med mig:
Är du säker på att det inte är två? Här vill jag säga att ingen tycker att den frågan är vidare underhållande längre! Av två anledningar..
1) kvinnan börjar ifrågasätta sin storlek; hmm, är jag så gigantisk redan nu? Vart ska detta sluta?!
2) planering är en preggos bästa vän och helt plötsligt börjar hon fundera över om alla redan etablerade planer gått i kras. Är det två? Börja om från början med planerandet! Gör om gör rätt!

Ja, som gravid är det svårt att känna sig sexig. Innan magen syns mår man ofta unket och sen har man en stor basketboll på kroppen. Inga kläder passar, allt är obekvämt, man svullnar lite här och där. Och ur brösten rinner det mjölk. Dessutom slår bebisen kullerbyttor eller hickar mest hela tiden. Nja, inte så att man kastar sämgkammarblicken på sambon och säger grrrr direkt...
Så mitt i denna medvetenhet om min egen osexighet envisas folk med att berätta för mig allt som har förändrats sedan jag blev preggo. Därför när jag tittar i spegeln ser jag fortfarande de gigantiska brösten och den där simringen runt höfterna... För er som undrar, den är rosa med blå prickar på.

Ännu något som jag inte riktigt begriper är varför det är okej att taffsa på en gravid kvinna? Jag kan med handen på hjärta, helt ärligt, säga att jag har ALDRIG varit med om att en främling(eller vän för den delen) rör och klappar mig på magen. Men så fort som magen börjar puta på en preggofierad, då blinkar det grönt ljus. Under graviditeten med Iris jobbade jag i en butik fylld med pensionärer. Därför kan det mycket väl vara så att jag mötte anfallet vid fronten men ändå. Det är ju lika mycket min mage även om det råkar bo en bebis innanför? Eller? Man blir liksom lite stressad när det helt plötsligt står en främling och smeker ens mage. Sen ska magen även studeras ur alla riktningar. Är det en pojk- eller flickmage? Jag hade tydligen alla sorters mage om jag ska lyssna på vad alla har sagt. Därför borde jag kanske vara glad över att det var en Iris och inte en rymdvarelse som faktiskt bodde där...

Sen efter förlossningen tror vi kvinnor att vi har klarat oss. Men icke! Nu är det bebisen som det ska frågas om.
Den vanligaste frågan man får av både bekanta och främlingar är om det är en snäll bebis.
Detta är inte lätt att svara på. Iris ser ganska snäll ut, tror jag. Hon har ju i varje fall inga horn eller så. Men hon biter mig när hon äter ibland.. Och så envisas hon med riktiga monstervrål. Dessutom bara spottar hon ut mina med omsorg egengjorda puréer. Om detta är med flit så antar jag att hon inte är ett dugg snäll. Jag lovar att återkomma i frågan till alla som undrat när hon blir större. För jag vågar liksom inte utge henne för att vara snäll om det visar sig att hon äter människor eller så...

Det är också poppis att fråga om bebisen äter och sover bra. Hmm, här är jag återigen lite osäker på vad som är bra. Jag skulle ju kunna säga att Iris redan från dag 1 har ätit på fasta tider, bestämda mål och sen sovit tolv timmar i sträck. Är det kanske bra? Eller så kunde jag påstå att Iris bosatt sig vid bröstet. Äter när hon hungrig och sover när hon blir trött. Hon får liksom som hon vill och det är väl bra? Eller varför inte något i den här stilen. Iris, hon slukade min pizza igårkväll och sen slumra hon till i soffan. Hon har liksom hoppat det där med amning och puréer. Är det bra och försekommet kanske?

Och en dagens förstås!

17. Den bästa osten är ju som vi alla vet?

När jag har min stund på dagen så äter jag frukost. Och på mitt frukostknäcke har jag en skiva av Boxholms borgmästarost. Smaskigt! Och sen blir jag nöjd!