Idag har jag insett två viktiga saker. Det första är att jag, just jag, nog är den mest sårbara personen i hela universum. Det kanske kan tyckas vara lätt narcissistiskt av mig men ICKE!
Det andra är att det är väldigt synd om landets barnakutmottagningar.

Okej, jag kanske är narcissist men ni får ta mig för vad jag är. Men mitt barn har feber. Mitt hjärta, min kärlek, det viktigaste som finns i den här världen, har feber. Då kanske ni tänker, att barn blir ju faktiskt sjuka. Och det är sant! Men nu är det ju mitt barn vi pratar om och hon ska vara frisk och glad. Helt säkert! Nu kan jag förstå uttrycket; "mina barn och andras ungar". För precis så är det, ungar blir sjuka, inte barn.
Grodan vaknade inatt med hög feber, 40,2 grader. Hon sov sedan dåligt och oroligt. Den höga febern har varit kvar och inte ens febernedsättande ger någon vidare effekt. Det är när jag sitter med min lilla prinsessa i famnen som jag inser hur sårbar jag är. Allt hon känner, känner jag multiplicerat med tusental. Jag önskar att jag kunde trolla. Då skulle jag ta fram min magiska stav och efter lite avancerade handrörelser skulle stjärnor tindra och Grodan må mycket bättre. Om jag nu inte kan trolla vill jag berätta för Iris att bacillerna är som små elaka troll och de har invaderat prinsessans slott. Men som tur är så vet prinsessans mamma hur man jagar bort troll. Så om bara mamma får stoppa in vita trolljagare i slottet, jagar de trollen genom hela slottet ända upp till det högsta tornet. Och där kan prinsessan fräsa ut dem genom fönstret. Viktigast är att vi inte behöver några prinsar i kampen mot trollen. För här i Ingenstans, här slåss prinsessor och mammor bäst ihop. Prinsarna, de sitter på timeout i någon skogsglänta och pillar navelludd - återigen... Helt säkert!

Jag har suttit i telefon med 1177, vårdcentralen och barnakuten idag. Om jag som simpel förälder får önska mig något så är det ett system där dessa olika instanser kan samköra sina system. För det är lite jobbigt när man sitter med telefonen i ena handen och en febrig/ledsen/gnällig 6-månaders i den andra. När jag då drar min berättelse för tredje/fjärde gången så är jag så trött på den att jag med största sannolikhet utelämnar viktiga detaljer. Suck! Vi blev i varje fall ombedda att komma in till akuten för provtagning på Iris. Och detta baserat på min story UTAN detaljer. Jag undrar om de hade skickat en ambulans om jag hade berättat allt med samma inlevelse som 1177 fick åtnjuta. Jag lär inte få något svar på det.

Jag har idag kommit fram till att det är synd om barnakuten. Det är ändå så att barnakuten är ett bevis på landstinget intelligens och empati. På barnakuten finns det färgglada kläder, fina tavlor, leksaker och rosa stetoskop. Jag är helt säker på att om jag bara hade varit lite bättre på matematik/naturkunskap så hade jag också varit läkare OCH haft ett rosa stetoskop. Men varför är det synd om barnakuten då tänker ni? För vem vore inte världens lyckligaste om man hade ett rosa stetoskop? Jo, ingen vill ju vara där. Det spelar ingen roll att läkarna och sjuksystrarna är färgglad, att de jollrar och viftar med rosa stetoskop. Iris vill ju ändå inte bli undersökt. Hon vill inte gapa även om den gigantiska glasspinnen är grön. Hon vill inte att doktorn ska lysa i örat - trots att han visade i handen och att hon fick låna en egen ficklampa. Iris skiter i att doktorn har en apa på sin rock för hon vill inte vara på barnakuten.
Och mamma vill inte heller vara på barnakuten. Jag struntar i att sjuksköterskan leker med Iris samtidigt som hon tar febern - för tempen är ju nästan 40 grader igen. Och jag blir inte imponerad av det fina och färgglada plåstret som sköterskan sätter på Grodans finger, för hon stack min prinsessa med nål! Jag struntar i att doktorn inte har otäcka plasthandskar på dig när han känner på Iris hals och mage för att hon blir ju ledsen när han trycker.
Det är synd om barnakuten för trots alla deras fina försök så vill Iris bara hem och mamma vill bara att Iris ska vara frisk.

Nu är vi i varje fall hemma och ska försöka hålla febern i schack. Vi blev inte så mycket klokare mer än att vi ska tillbaka om febern inte går ner till helgen. Jag hoppas att det passerar snabbt och att hon i varje fall får sova inatt, min fina tös. <3

En dagens?!
9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med.

Jag håller faktiskt på med det svåraste just nu. Jag älskar snacks/läsk/godis och det ska jag dra ner avsevärt på nu vilket är svårt. Men jag önskar att jag inte var lika söt- och snaskglad som jag är.