Jag är i chock?! Är det onsdag idag? Nej, jag tror inte det. Jag har nämligen gått omkring hela dagen och varit stensäker på att det är torsdag. Jag har haft en härlig - imorgon är det fredagskänsla. Så däger de på TV att det är onsdag ... ONSDAG????? Nej, vet ni va! Någon har lurat mig, vart är kameran... Inte ska jag väl ha två torsdag innan fredagen kommer!

Jag mår iaf mycket bättre denna (hmm) onsdag. Så pass bra att jag gav mig ut på en löparrunda när Gustaf kom från jobbet. Så skönt att ge mig ut igen efter kräkracet. Jag trodde att det skulle vara tungt men jag flög fram. Helt ärligt, handen på hjärtat ... Jag är rakt in i själen lycklig över att jag bor på landet. Det finns inga människor eller lampor här, bara kossorna ser mig springa och tacksamt nog så skvallrar de bara sinsemellan. Jag inbillar mig nämligen att jag, just det, flyger fram. Lätt som en fjäder studsar mina steg och min smärta kropp är som gjord för att låta mitt långa(inte av ammning förstörda) hår fladdra i fartvinden. I klara och ärliga ögonblick inser jag att det med största sannolikhet snarare ser ut som ett nummer från en amatörcirkus när jag är ute och "flyger". Jag rör mig mest upp och ner på stället så mina mjölkfyllda bröst dukar i takt i hakan. Men det förbränner nog någon extra kalori tänker jag. Jag flåsar så mycket att min andedräkt i stort sätt skapar en skogsbrand. Här måste jag erkänna att jag är lite orolig för att någon av mina få grannar ska ringa 112.. Jag funderar på en lösning, har någon ett tips - hör av er snarast! Det är lätt att se vart jag har sprungit cirkus! För det är nämligen så att när "riktiga" löpare springer så tar de långa steg och man ser fotspåren långt isär. Men min cirkus är ju allt annat än vanlig så jag har täta steg och de är omringade av små salivfläckar - jag spottar nog fler gånger än vad jag sätter ner fötterna i marken. Det är all förbränning tröstar jag! Någonstans måste ju allt ta vägen. Det är något jag har lärt mig i skolans naturkunskap - inget försvinner, det omvandlas. Mina extrakilon förvandlas till små sorgliga salivfläckar på marken - mycket troligt och vetenskapligt förankrat!

Sen kommer jag hem och där står min fina familj och väntar. Jag slås av vilken otrolig tur jag har som får dela livet med dem. Samtidigt är det nog tur att just Gustaf och jag har varandra. Vi är inte som vanligt folk nämligen. Här hemma råder inget "klassiskt" romantiskt klimat och de "vanliga" komplimangerna duggar inte tätt. Men min sambo han säger istället de helt rätta sakerna som träffar rakt i hjärtat. Vad menar hon nu tänker ni och jag ska förklara. Här om dagen pratade vi om rektaltermometrar(jag sa ju att vi är underliga) och då säger Gustaf:
"Ja, när vi blir gamla så behöver vi iaf bara en rektaltermometer, jag delar gärna med dig."
Och då spelar det ingen roll att han är tankspridd och att jag ibland känner att jag borde få lite mer bekräftelse och uppskattning. För helt ärligt, det är underbart att det i denna värld finns en så underbar man som GÄRNA vill dela rektaltermometer med mig.
Ja, lite svårt att ta upp tråden efter den komplimangen... Men jag måste ju skriva lite om Grodan också. Hon har nämligen insett hur kul det är att slänga saker på golvet. Numera ligger det en hög med saker nedanför henne. Och vi slavar måste plocka upp. Upp och ner, ner och upp. Tanken på om jag förbränner någon extra kalori nu har svept förbi, åtskilliga gånger. Det är ju ett ovanligt snällt barn jag har som vill hjälpa sin mamma i kampen mot kalorierna. Min söta medkompatant.

Och slutligen, dagens!
8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare?

Då vill jag hångla med Theodor Seuss Geisel för han måste vara en underlig filur. Med verk som; Katten i hatten, Horton och Grinchen i sitt bagage så faller han troligen inom mina ramar för härligt udda människa. Och det är spännande med utrymme för överraskningar

PS! AJ! Vår badrumsspegel sprack ikväll och jag fick en bit rakt i handen. Det blev djupt - blöder fortfarande. Synd om mig! DS!