Ibland slås jag av vilken otrolig tur jag har haft i livet. För trots att jag varken är den mest snygga, snälla eller generösa personen på den här planeten så har jag turen att varje morgon vakna mellan världens två finaste människor.

Till vänster om mig sover min fina sambo. Han är fin sålänge han inte ligger på rygg förstås. Då låter han nämligen som en skördetröska. Gustaf och jag träffades 2012 och det sa bara pang. Efter en fika så vråltaffsade Gustaf mig på rumpan under allmän beskådan, Stortorget är en rätt belamrad plats på eftermiddagarna. Och då bestämde jag mig, honom ska jag ha! Jag började i stort sätt flytta mina saker till honom direkt, lite pö om pö sådär så att det inte skulle märkas... Så ärligt vet jag inte riktigt om vi faktiskt bor ihop eller om han fortfarande väntar på att jag ska åka hem. Oavsett vad så tänker jag inte åka någonstans. Jag har hittat min plats och det är en härlig känsla. Ofta har jag tidigare befunnit mig i kontexter där jag känt mig förvirrad eller felplacerad. Jag har haft en känsla av att något fattats mig. Sen kom Gustaf med världens största radergummi och suddade bort alla de känslorna.

Till höger om mig snarkar Iris. Hon kom till oss med ett bom pang krasch. Helt oplanerat, i början av förhållandet, Gustaf som har fullt upp med att styra upp sin egna verksamhet och jag som bara hade ett år kvar på lärarprogrammet. Men hon är bestämd vår dotter och vi gjorde klokt i att lyda. Hon är verkligen världens finaste och mest underbara tös och jag är störtförälskad i henne. Hon är fantastisk och jag kommer på mig själv med att bara sitta och se på henne flera gånger om dagen. Utöver att vara så härligt fantastisk är hon även riktigt rolig. Hon har underbara egenheter. Varje gång som Gustaf kommer in i rummet skrattar hon och viftar med både armar och ben tills han tar henne. Och är hon hos mig, då kastar hon sig helt enkelt vilt i hans riktning och räknar med att han fångar. Vilket han givetvis gör, varje gång. Hon är en riktig pappagris! Men hon gillar mig också, i varje fall är hon mån om att jag ska vara ren för när hon ammar tar hon numera av sig strumporna och torkar mina bröst med dem. Hon är en riktig glad tjej, vår Iris. Alltid ett leende på läpparna men hon kan vara sur också. Ända sedan hon var riktigt liten har hon gjort samma sak när hon blir arg. Oavsett om hon är i famnen/vagnen/matstolen/på golvet så höjer hon armarna som vingar och skakar på dem. Nästan som om hon hoppas på att hon ska kunna flyga därifrån. Nu kommer ju alltid jag eller Gustaf och lyfter upp henne i de lägena så krisen brukar inte vara så länge.

Imorgon ska Grodan och jag på 6-månaderskontroll på BVC. Det ska bli spännande att se hur hon växer. Jag ska passa på att fråga lite om allergier också. Iris reagerade på katter och nu även gröten. Vi har prövat tre gånger och varje gång blir hon rödflammig i ansiktet och ner över halsen. Någon som vet vad det kan vara?

Nej, vi tar en dagens!

18. Hepp! Dagens filmtips

Hmm, jag tittar inte så mycket på film numera utan antingen hockey eller allehanda amerikanska tv-serier. Men en film jag verkligen gillar är Mamma Mia. Oavsett hur nere jag är drar jag alltid på munnen när jag ser denna film. Och det kanske kan behövas lite feelgood-känslor nu när man bara går och väntar på våren!

Så fort man blir gravid berättigar det till mycket frågor. Frågor som ingen någonsin skulle våga ställa i vanliga fall. Dessa frågor skulle av en icke preggofierad kvinna mötas av en rak höger...(med rätta).

Av någon lustig anledning är vikten något av det mest intressanta. Tips till alla frågvisa där ute - var helt säkra på att hon är gravid innan ni frågar! Kvinnor uppskattar ju överlag inte frågor om siffror. Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan om min vikt när Iris låg i magen. Jag kan för mitt liv inte förstå vad vilt främmande människor har med mina kilon att göra. Men ändå frågar folk lika ogenerat som om de just undrat hur mycket klockan är. Är det så att ni frågar av omtanke? Ser jag kanske ohälsosam ut. Eller vill ni gotta er i den jobbiga resa jag har framför mig när jag ska bli av med kilona? Jag vill egentligen svara alla er med en motfråga. "Ja, du har också ökat lite ser jag. Säg vad väger du nu?". Men jag vågade aldrig riktigt.. Ångrar det lite nu.

Något mer märkligt är varför min kropp helt plötsligt får kommenteras till höger och vänster. Mina två mest välhörda preggo-kommentarer är:
- oj, vilka bröst. De är gigantiska.
- vad stor du är i ryggslutet, man kan tro att du har simring.
Sen har jag givetvis blivit plågad med samma kommentar som så många kvinnor med mig:
Är du säker på att det inte är två? Här vill jag säga att ingen tycker att den frågan är vidare underhållande längre! Av två anledningar..
1) kvinnan börjar ifrågasätta sin storlek; hmm, är jag så gigantisk redan nu? Vart ska detta sluta?!
2) planering är en preggos bästa vän och helt plötsligt börjar hon fundera över om alla redan etablerade planer gått i kras. Är det två? Börja om från början med planerandet! Gör om gör rätt!

Ja, som gravid är det svårt att känna sig sexig. Innan magen syns mår man ofta unket och sen har man en stor basketboll på kroppen. Inga kläder passar, allt är obekvämt, man svullnar lite här och där. Och ur brösten rinner det mjölk. Dessutom slår bebisen kullerbyttor eller hickar mest hela tiden. Nja, inte så att man kastar sämgkammarblicken på sambon och säger grrrr direkt...
Så mitt i denna medvetenhet om min egen osexighet envisas folk med att berätta för mig allt som har förändrats sedan jag blev preggo. Därför när jag tittar i spegeln ser jag fortfarande de gigantiska brösten och den där simringen runt höfterna... För er som undrar, den är rosa med blå prickar på.

Ännu något som jag inte riktigt begriper är varför det är okej att taffsa på en gravid kvinna? Jag kan med handen på hjärta, helt ärligt, säga att jag har ALDRIG varit med om att en främling(eller vän för den delen) rör och klappar mig på magen. Men så fort som magen börjar puta på en preggofierad, då blinkar det grönt ljus. Under graviditeten med Iris jobbade jag i en butik fylld med pensionärer. Därför kan det mycket väl vara så att jag mötte anfallet vid fronten men ändå. Det är ju lika mycket min mage även om det råkar bo en bebis innanför? Eller? Man blir liksom lite stressad när det helt plötsligt står en främling och smeker ens mage. Sen ska magen även studeras ur alla riktningar. Är det en pojk- eller flickmage? Jag hade tydligen alla sorters mage om jag ska lyssna på vad alla har sagt. Därför borde jag kanske vara glad över att det var en Iris och inte en rymdvarelse som faktiskt bodde där...

Sen efter förlossningen tror vi kvinnor att vi har klarat oss. Men icke! Nu är det bebisen som det ska frågas om.
Den vanligaste frågan man får av både bekanta och främlingar är om det är en snäll bebis.
Detta är inte lätt att svara på. Iris ser ganska snäll ut, tror jag. Hon har ju i varje fall inga horn eller så. Men hon biter mig när hon äter ibland.. Och så envisas hon med riktiga monstervrål. Dessutom bara spottar hon ut mina med omsorg egengjorda puréer. Om detta är med flit så antar jag att hon inte är ett dugg snäll. Jag lovar att återkomma i frågan till alla som undrat när hon blir större. För jag vågar liksom inte utge henne för att vara snäll om det visar sig att hon äter människor eller så...

Det är också poppis att fråga om bebisen äter och sover bra. Hmm, här är jag återigen lite osäker på vad som är bra. Jag skulle ju kunna säga att Iris redan från dag 1 har ätit på fasta tider, bestämda mål och sen sovit tolv timmar i sträck. Är det kanske bra? Eller så kunde jag påstå att Iris bosatt sig vid bröstet. Äter när hon hungrig och sover när hon blir trött. Hon får liksom som hon vill och det är väl bra? Eller varför inte något i den här stilen. Iris, hon slukade min pizza igårkväll och sen slumra hon till i soffan. Hon har liksom hoppat det där med amning och puréer. Är det bra och försekommet kanske?

Och en dagens förstås!

17. Den bästa osten är ju som vi alla vet?

När jag har min stund på dagen så äter jag frukost. Och på mitt frukostknäcke har jag en skiva av Boxholms borgmästarost. Smaskigt! Och sen blir jag nöjd!

När man lever ihop med en person som älskar hockey så blir det inte mycket TV-tid över. Men då inte ens pojkar med klubbor orkar leka varje dag så får även jag glo lite på burken emellanåt. Jag har ofta svårt att begripa poängen med tv-program. Vissa program är dock mer besynnerliga än andra. Gårdagens ögonbrynshöjare är solklart, Djurskyddsinspektörerna. Dessa skåningar finns alltså på riktigt? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Hmm, visst jag begriper att det är dumt att vara elak mot djur, men allvarligt? Att jaga runt människor i deras hem och exploatera dem som djurplågare på bästa sändningstid? Vad blir det härnäst? "Följ med Socialkontoret på hembesök?" Mest synd igår tyckte jag om det stackars pensionärparet. De har inte gjort något fel. När deras hund fick problem så besökte de veterinären. Och de skulle återkomma för beslut om eventuell avlivning. Sen pang bom knackar två solandes och kaffedrickande skåningar på dörren och säger att de har blivit anmälda för att hunden far illa? Gubben går med käpp, damen sitter i rullstol och deras hund och sällskap är sjukt. Jag tycker nog att de har det nog tufft ändå! Men inte Djurskyddsinspektörerna, de sticker upp näsorna i rumpan på hunden och konstaterar att det ser riktigt illa ut. Jag hade för övrigt ingen aning om att det jagar runt inspektörer och skyndar på avlivning av folks husdjur? Och de får betalt?


Den andra husdjursägarn som blev påhälsad igår var en kvinna. Hon fick chockat släppa in våra kära skåningar i sitt hem med både barn och tre hundar hemma. Dessa hundar hade det väldigt bra, fanns absolut inget att anmärka på. Ändå måste den stackars kvinnan stå och försvara sitt djurägande och ta i från tårna, "de får tillockmed sova i sängen hos oss däruppe". Är detta verkligen bra TV? Att se skåningarna invadera hemmet och inspektera varje vrå för att sedan klargöra att de ska åka till länsstyrelsen och skriva rapport. "Hundarna har det väldigt bra" ska det stå. Ja, men det är väl toppen tänker jag.


En annan underliga sak är hur förvånade Djurskyddsinspektörerna blir när så få av "de anmälda" är hemma mitt på ljusa dagen. Här vill jag upplysningsvis rikta mig till inspektörerna och vänligt men bestämt säga i alla anklagades ställe. Att bara för att en person som äger ett djur blir anmäld(troligtvis av någon bitter granne) så betyder inte detta att den anklagade sitter hemma och plågar det stackars djuret dagarna i ända och bara väntar på att ni ska knacka på dörren. Det kan faktiskt vara så att den anklagade är en helt vanlig och djurkär person som har lämnat sin hund på hunddagis när den är på jobbet eller att den anklagade är ute och går en promenad med sitt djur. Det kan alltså vara så.

Jag är inte direkt någon djurvän eller djurplågare så jag beskådar detta program med helt öppna ögon. Men jag måste säga att jag tror att de tappar poängen med programmet. Min gissning är att jag som tittare ska få sympati för djuren och att jag ska tycka att inspektörerna gör ett viktigt jobb. Jag tycker ändå mest synd om husdjursägarna och skakar mest på huvudet åt inspektörerna. Därför missar jag de verkliga problemen som programmet lyfter fram. För mitt ibland de stackars husdjursägarna finns det ändå riktiga problem. Detta gäller då främst människor som livnär sig på djur. I mina öron låter det inte så underligt att pensionärerna som har hunden som sällskap bryr sig om den på ett annat vis än bonden som föder upp mängder av får. Kanske vore det bättre om produktionen la fokus på de historierna och lämnade de stackars husdjursägarna med sjuka djur ifred. Men tydligen så finns det ingen liten skala när det kommer till djurskyddsinspektörerna. De besöker alla.

Vi tar en dagens istället!

16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum.

Ja, eller bilder snarare. Här sover vi om nätterna. Ja, vaggan står mest där för syns skull. Det är min gamla vagga men Iris ratar den. Hon föredrar att ligga och snusa i stora sängen tillsammans med oss. Sen har vi Iris skötbord och alla hennes kläder/blöjor/hygiengrejer. Ja, hon har mer prylar än vad jag har. Det jag gillar bäst med sovrummet är garderoberna och speglarna. Stora och många, jag får plats med allt utan att behöva oroa mig för att bli attackerad när jag öppnar dörrarna.

Jag har riktigt härlig fredagskänsla idag och ser fram emot en mysig helg med min fina pojkvän och dotter. Jag har verkligen tur jag. Hoppas ni får en härlig helg ni också!

Jag har åldrats i en hissnande fart sedan jag blev mamma. Underligt nog så har min faktiska ålder i passet inte ändrats i samma hastighet. Anledningen till mitt hastiga åldrande är att tiden går så rysligt fort. Jag lever med en konstant känsla av att inte hänga med.

Iris, hon är av en annan uppfattning, hon har konstant bråttom. När jag studerar min dotter så ser jag precis hur hon tänker, " lite mer, lite fortare, lite längre fram". Hon blir aldrig nöjd!

Jag har fått bli vän med tanken på att aldrig känna mig riktigt färdig med saker.
När Iris är vaken vill hon absolut inte ligga ner i vagnen längre. Det är fruktansvärt trist att ligga och glo rakt upp i en sufflett, beige dessutom. Men den elaka mamma känner sig absolut inte färdig med liggdelen till vagnen än. Inte kan det väl vara så att jag är klar med liggvagn nu? Att jag aldrig mer ska lägga ner mitt lilla troll i sin vagn och se henne sova sött. Nej! Jag är inte färdig!
Här har Iris och jag kompromissat, det finns en sittbräda att fälla upp i liggdelen så hon kan halvsitta när hon är vaken. Så blev vi båda nöjda. Jag får rulla liggvagn ett tag till och Iris får se världen.

Och det här med kläder! Hur fort kan ett litet liv växa? Idag har jag ägnat förmiddagen åt att sortera ut cirka hälften av alla plagg i 68. Jag har luktat, tummat och klappat alla små plagg och undrat för mig själv.... Är jag verkligen färdig? svaret är utan tvekan, nej. Ska jag inte klä min sötnos i 68-plagg längre? Här finns det i varje fall en ljusning! Nya kläder! Jag har plockat fram alla inköpta 74-plagg ut mina gömmor! Och jag erkänner... Det är kul! Och här tycker jag själv att jag är ganska duktig. Jag handlar mycket på tradera och säljer det Iris växer ur. Därför kommer jag över plagg som jag annars inte skulle ha råd med. Som dessa godingar från Catimini, Iris kommer skina som solen i dessa i vår.

Iris är heller inte alltid färdig. Hon är absolut inte klar med att amma. Jag hade visserligen inga planer på att sluta med det men jag hade hoppats på en större förtjusning över puré hos dottern. Det är cirkus här hemma när Iris ska äta puré. Jag skulle mycket väl kunna ta ut inträde för att folk ska få komma och skratta lite. För ingen, absolut igen kan grimasera så som Iris kan. Hon hatar puré. Hela ansiktet förvrids och hennes tunga försöker panikartat pressa ut alla purérester som hon inte lyckats spotta ut. Efter några skedar slutar hon helt enkelt att gapa och vrider ansiktet från sida till sida. Skeden ska inte, under några omständigheter, in i munnen. Och jag kan se hur Iris tänker, men mamma, vi är inte färdiga med att amma.

En annan sak som jag inte är färdig med är babyskyddet. Snart är det alltså dags att köpa bilbarnstol. Ni hör skillnaden ellerhur? BABYskydd kontra bilBARNstol. Men Iris huvud närmar sig kanten i rasande fart så jag har ändå börjat titta runt lite. Är det någon som har en stol till salu så hör gärna av er. Men det här med babyskydd, är jag klar med det? Är jag klar med babydelen av det hela? Det är ju så härligt att se Iris sitta och pilla med sina tår när vi bär runt på stolen. Är hon så stor så att stolen ska sitta fast i bilen nu? Nej, är det möjligt?

Och dagens!...

15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen.

Jag är en planerare, nästan tvångsmässigt. Tider och planer är mycket viktigt för mig. Så när oväntade saker händer och mina planer går i kras kan jag bli upprörd. Likaså om någon är väldigt försenad. Det kan sabba hela min dag. Därför är det komiskt att jag lever ihop med Sveriges mest tidsoptimistiska person. Men man lär sig. Numera vet jag nämligen att om Gustaf säger fem minuter så menar han minst femton. Och Gustaf lär sig också. Han vet att om han kommer mer än kvarten sent så blir det likvidering på gården.

När man är mammaledig med ett litet troll då står det skrivit i alla böcker "om hur man är en bra förälder" att ens lilla hjärta behöver frisk luft. Därför pälsar alla föräldralediga, kräkfläckiga, mammor och pappor på sina älsklingar och ger sig ut på diverse äventyr. Promenader med vagn står högt på dessa listor. Vagnar har en form av sövande effekt på de små ligisterna så de är inget vidare sällskap, därför leder promenader ofta till djupa funderingar. Jag har under mina och Iris promenader löst hungerkriser, internationella konflikter och listat ut hur man tar vara på blixten för att skapa energi. Som lantbo är jag dock lite folkskydd och för att slippa uppmärksamheten som kommer med mina upptäckter så har jag bestämt mig för att hålla detta för migsjälv! Dagens promenad tillägnades livet som lantis - en mycket spännande tillvaro.

Ni stadsbor är väl vana vid att det står 3G uppe på er telefon? Sen finns det nog några fina staplar bredvid också. Här, på landet, står det E med en stapel. Detta är i bästa fall, ofta står det, ingen service. Det här med, Ingen service skrämmer de stadsbor som besöker oss. De springer runt och viftar med telefonen, kliar sig i huvudet. Ja, det finns de som hotat med att aldrig återvända hit. Men vi lantisar låter oss inte skrämmas av ett elakt blinkande, ingen service. Nej, vi letar alternativ, röksignaler, trådtelefon, ljussignaler är tankar som slagit oss. Jag ska dock erkänna att i somras när jag var höggravid och Gustaf arbetade i Söderköping var jag lätt bekymrad över täckningen. För när en bebis har tröttnat på magen så är telefonen en bra uppfinning. Men inte annars, vi är inte rädda. Det är absolut inget fel med trådtelefoner, eller varför inte vykort?...

En annan tanke som slagit mig är att ni stadsbor gillar ljus. På landet har vi ljust när dagsljuset är påslaget. Därför rekommenderar jag starkt alla mörkrädda att stanna innanför stadsgränsen. I staden betyder mörker, ledljus. Ni kan se en liten sträcka och identifiera både föremål och personer. Här på landet betyder mörker att allt är svart. Ja, i mörkret är jag glad om jag kan skilja Gustaf från päronträdet. Om om några månader kommer jag att få mammapoäng varje gång jag inte tappar bort Iris på vägen till bilen.

Grannar är en lustig företeelse som man inom stadsgränsen förbannar till höger och vänster. Stadsbor gillar inte sina grannar. Grannen grillar för nära häcken. Grannens snöslunga ger dig stenskott i ditt nybyggda uterum. Grannens katt kissar i dina barns sandlåda. Står verkligen grannens garage fem meter innanför tomtgräns? Och måste grannens mopedson åka upp och ner för gatan i högsta hastighet?
Nej, här kan stadsbor lära av oss lantisar. Vi har låååångt till våra grannar. Grannen befinner sig sällan inom varken hör- eller synhåll. Detta leder till att vi blir glada när vi stöter på varandra. Vi hälsar, stannar och pratar, hjälper varandra. Ja, detta gäller för landet överlag. Det brukar jag tänka på när Iris och jag är ute och går. Det är livsviktigt att hälsa, på gående och bilister. Alla vinkar och jag har förstått att jag nog blir dränkt i någons egna vattenbrunn om jag inte gör det.

Ni stadsbor är också vana vid breda vägar. Ja, ni behöver verkligen gott om utrymme när ni kör bil. Förutom överdrivet utrymme ska ni dessutom ha ett räcke för att skilja riktningarna åt. Är ni så dåliga bilförare eller är ni bara fega? Här på landet har vi smala, kurviga och mörka vägar och dessutom så möter vi både skördetröskor, traktorer och annat spännande. Det är att vara skicklig bilförare.

När Iris väl vaknar så kan jag stänga av funderarfunktionen och återgå till att vara ammande mamma igen. Det innebär en beskymmersfri vardag där inga problem känns stora. Varken hungerkriser eller kräkiga kläder. Sålänge Iris mår bra då är jag nöjd.
Iris älskar att promenera och det är roligt att halvsitta i liggvagnen och titta på snön. Väl inne igen är favoriten just nu att ta tillbaka nappen. Jag har den bakochfram i munnen och hon ger sig inte förens hon har den tillbaka. Hon är inte vidare generös dottern. Tur det är ett år kvar tills dagis annars skulle jag inte våga gå på hennes iup-samtal...

Och dagens!

14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie...

Som jag berättat innan så älskar jag tv-serier! Jag följer flera slaviskt och har en imponerande samling. Om jag var tvungen att byta liv med någon så skulle det vara Kate i Castle. Visserligen råkar hon ut för en hel del otrevligheter men hon är en spännande karaktär. Och framför allt så jobbar hon ihop med Castle. Den mest underhållande figuren någonsin. Jag är helt kär i honom! Så sagt och gjort - imorgon laddar jag pistolen och beger mig ut och jagar bus så får Gustaf fundera med Iris här hemma.

Nu har löpningen börjat kännas i kroppen. Igårkväll fick jag fruktansvärt ont i mina knän och smalben(framsida) när jag sprang. Så dagen tillägnas soffan med vetekudde över knän och smalben. Aj, aj, aj! Det känns så trist att ha ont. Jag är verkligen igång nu så jag vill inte hindras av smärta. Någon som har tips på vad man kan göra för att vara på benen snabbt? Men vi hade tur idag och fick sällskap av Emma - gått för lång tid sen sist. Men vi bokade in pizzadejt i nästa vecka som jag verkligen ser fram emot!

När jag mår dåligt så märks det här hemma. Inte genom stora saker men det märks ändå tydligt. För när jag är dålig då ska sambon steppa upp gällande dotterns omsorg. Detta kan innebära att han närmar sig skötbordet för att byta blöja på dottern. Det är för mig en gåta hur sambon tror att detta sker övriga dagar på året. En möjlig teori är att vi har ett hjälpsamt troll som regelbundet traskar fram ur skogen för att sanera dottern. En annan teori är att dottern helt enkelt sköter sin egen hygien. Hon är ju försekommen, eller hur? Och visst känns det väl repeterat när hon sliter av sig strumporna eller slänger sig vilt efter våtservettspaketet? Hon har helt klart gjort det förr!
Nåväl, oavsett om det är mamman, trollet eller dottern själv som vanligen ombesörjer blöjbyten här hemma så märks det när sambon gör det. Bevis ett, när sambon har varit framme är locket till blöjhinken alltid öppet, eller ja, aldrig stängt. Jag vet inte varför, men misstänker att sambons tidsfixering kan ha något med det hela att göra. Sambon måste nämligen vara snabbast. Han ska köra bil fortast, skala potatis snabbast och det är viktigt att ingen springer fortare. Därför kan det vara så att han sparar viktiga hundradelar på att lämna locket uppe.
Ett annat säkert tecken på att sambon närmat sig skötbordet är att dotterns body bara har ytterknapparna knäppta. Detta kan mycket väl vara sambons sätt att protestera mot att bebisbodys har fler än två knappar i grenen. Övriga knappar är i sambons tycke helt överflödiga och bör därför lämnas uppknäppta. Saker utan funktion bör inte användas!

13. Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful..

När jag var liten läste jag Örnis bilar, genusmedvetet eller hur? Framsidan är väl inte vrålful men lite trist, däremot i boken är det fult! På väggen i mekanikerns verkstad, där hänger nämligen en kalender med tjejer. Eller ja, deras bröst. Detta är borttagit i den senaste utgåvan men jag är ju redan traumatiserad. Undrar vad Örnis bilar tycker om det?!

Jag somna ifrån bloggen igår, haha! Jag gick för att natta Iris och efter lite sång och läsning så sov vi båda gott!
Det är riktigt skönt att vi börjar få lite rutin på kvällar/nätter. Nu kan Gustaf och jag stjäla lite tid åt oss på dygnet. Jag älskar livet som mamma, det enda jag saknar är tiden med Gustaf. Men det är lättare att ta tag i när Grodan blir större!

Igår fotade jag Iris i ett av mina bebisplagg. Sen satt jag läääänge och mammahjärtat ville så gärna att det skulle vara slående likt. Att ni läsare skulle se bilderna, lägga huvudet på sned och tänka. Hmm, vem är vem? Men kisande, blinkande, mörkerläggande till trots så blev inte Grodan mer lik mig för det. Hon är synnerligen lik sin pappa däremot. Jaja! Jag lägger i varje fall ut bilder på både Iris och mig. Kanske någon har ett synfel som gör oss lika?! Hör av er!

Blir ett lite argt inlägg idag! Jag har sedan november börjat komma igång med träningen efter graviditeten. Min träning består av löpning, långa promenader, styrkepass och Zumba. Kosten har jag inte förändrat särskilt mycket men jag utesluter vitt bröd och smör helt. Jag tar allt i lagom takt och känner ingen press utan njuter av min mammabubbla.
Men jag blir förbannad över den träningshets som råder för nyblivna mammor och gravida just nu. Jag följer en "träningsguru" på Facebook och hon har vissa bra tips men det går ibland till överdrift. Hon skrev bl.a en artikel i tidningen MAMA om hur gravida ska träna magen. Jag känner bara - suck! Låt kvinnor vara gravida utan att ge de ångest över hur fit kroppen är! För ärligt, den är inte fit, du har en basketboll på magen och samlar på dig vätska som en torr svamp. Du har sannolikt inga vader längre och ditt ansikte är nog betydligt mer runt än tidigare.
Jag gick upp 6 kilo under min graviditet med Iris. Wow, applåder till mig säger ni som stirrar på vågen. Kolla på denna bild, jag är en valross - skit i vad vågen säger tycker jag!

Jag jobbade heltid där jag var igång fysiskt hela dagen och gick på vattengympa(för gravida med foglossning). Jag tränade inte - jag brydde mig inte ett dugg om hur jag såg ut. Mina 6 kilo försvann direkt efter snittet, Iris vikt/moderkaka/ökad blodmängd/vätska men jag är inte nöjd med kroppen idag. Men detta har alltså inget med viktökningen att göra utan själv graviditeten. Jag har för mycket hud på magen vilket ger överhäng vid snittet. Jag blev under graviditeten stor i ryggslutet vilket inte har försvunnit helt. Sedan november gör jag olika magövningar - däribland plankan och det är enorm skillnad redan!

Hetsen på nyblivna mammor om att "ju snabbare du kommer igång, desto snabbare resultat". Här menar jag inte de mammor som gillar att träna utan de som känner pressen. Att kvinnor som inte tränat innan graviditeten ska börja vrålköra två veckor efter förlossning - det kan inte vara bra! Jag fick som rekomendation av min BM att inte träna kroppen fören efter 12 veckor och magen efter 6 månader. Detta går stickistäv med träningshetsen.

Och att man direkt ska utesluta saker ur kosten? Ni ammar ju! Är ordentligt så att bebisen får fet och god mjölk så att hon/han kan växa. Det är bättre att ha några kilo kvar första halvåret än att man får byta till ersättning för att mjölken sinar? Ät ordentligt! Och njut av din underbara bebis!

Gårdagens!
12. Hepp! Dagens tv-tips.

När man lever ihop med Gustaf som älskar hockey mer än, hmm, ja mig nästan, så blir det inte så mycket tv-tittande på kvällarna. Däremot så tittar jag mycket på tv-serier när jag ammar och liknade. Jag kan se mina boxar om och om igen! Här kommer mina favoriter!
- Castle
- Greys Anatomy
- Glee
- Vampire diaries
- Pretty little liars
- Haven

Ibland slås jag av följande tanke:

Det är inte bara vi - såhär har alla det.

Jag tror att det är nödvändigt för mitt sinnes frids skull att jag tänker såhär. Jag och min kära sambo har nämligen för vana att hamna i de mest underliga situationer. Situationer där man ser sig själv utifrån och skakar lite sorgset på huvudet, skrattar elakt och ber till högre makter för ett stilla Svenssonliv. Vi är långt därifrån nämligen - trots goda försök. Vi bor i villa, ett rött hus med vita knutar dessutom och vi kör Volvo. Men att allt skulle stå och falla med den sablans hunden? Att hunden eller snarare min allergi mot hunden skulle stå i vägen för vårt alldeles vanliga Svenssonliv, det visste jag inte.

Jag ska bevisa hur den förgrymmade hunden(ja, bristen på) har skapat kaos i Ingenstans.

Bevis 1- Mikaela, vad du än gör, tappa den inte!

Vi har inget vatten. Hej hopp, tänker vi mot slutet på 2012. Pumpen till vår egna brunn är sönder. Vi ger oss upp till "hålet" för att studera pumpen närmare. Den ska ligga på några få meters djup. Vi drar och drar, sladden växer till en lång orm bakom oss. Ormen växer och växer tills att den snart kan sluka både oss med hus och Volvo, ja allt. Ormen blev 48 meter lång och sträckte sig över hela åkern. Under tiden vi drar upp pumpen går vinschen av och det enda som vår pump hänger i är en sladd. Gustaf ger sig av mot huset(vi bor på landet så inte direkt ett stenkast bort) på jakt efter en ficklampa och säger med hård röst:
"Mikaela, vad du än gör, tappa den inte!" Så där står jag, i gummistövlar och min nya jacka och håller i en tunn sladd med en 14 kilos klump i andra ändan på cirka 20 meters djup. Och där tyngdlagen vill ha den ännu längre ner. Och så tänker jag - nej, men sånt här, det händer nog alla.

Bevis 2 - Hämta bandyklubban!

2012 var ett musår. För er stadsbor som inte stött på så mycket möss, det betyder att det är ovanligt mycket möss inomhus. Vi hade förra året inte tätat på övervåningen. Det var ungefär som att Liseberg skulle struntat i att ta inträde. Anstormning! Min kära sambo och jag gör allt tillsammans - så även musjakt. Sambon utrustad med pannlampa och bandyklubba och jag med sommarens insektsnät. Vår krigsstrategi gick ut på att sambon sökte med pannlampa tills att han hittat musen. Jag spärrade av dess flyktvägar med hjälp av näten och sambon slog ihjäl den med bandyklubban. Effektivt! Men jag tänker mig att alla hushåll har patenterade krigsstrategier mot möss.

Bevis 3 - Det går snabbt ska du se

I januari 1013 skulle vi odla penseer, 27000 närmare bestämt. Dessa skulle planeras för hand. När de kom var de inte större än ett knappnålshuvud. Jag och Gustaf stod där, dag och natt med dem. Först skulle vi sätta plastkrukor i brätten, sen fylla jord i krukorna. Sen plantera alla och slutligen ställa ut alla 27000 i ett växthus. Under två veckors tid varken sov eller åt vi, ja, vi gjorde inget annat heller. Det är tålamodsprövande att odla saker tillsammans. Jord förstör kläder, naglar går av och tiden bland växthusångorna puttar mig närmare vansinnets gräns. Och där står jag, gravid, bland sju sorters blommor, med jord upp till armbågarna och det enda jag kan tänka på är blommor. Inte undra på att Grodan döptes efter en växt. Men vilka par har inte planterat 27000 penseer ihop?

Bevis 4 - det är lätt att köra åkergräsklippare

Lagom till att Iris föddes gick vår bil sönder. Mitt på vår lilla väg där knappt en bil får plats. Så vi var tvungna att få bort den om vi inte skulle ta emot besökare via luften framöver. Vi gnuggar våra tankeknölar tills Gustaf knäcker idéen att använda gräsklipparen. Sagt och gjort! Jag, nu höggravid, sätter mig på åkergräsklipparen som Gustaf med bogserlina fäst i bilen. Sen bogserar vi vår fina Volvo med hjälp av gräsklipparen. Detta är så typiskt oss! Om en Svensson-familj får problem med bilen, då ringer de till bärgningsbilen eller bogserar med annan bil. Kanske någon trevlig granne ställer upp och hjälper till? Det med grannar funkar inte här, för kossor har inte körkort, vi får alltså klara det utan grannarna.

Bevis 5 - vi får hopas att ingen ringer polisen

Mitt på Ikeas parkering smäller jag igen bildörrarna(som låses automatiskt) med bilnyckeln kvar i bilen. Vid tillfället åker vi i en pickup. Vi gör åtskilliga försök att bryta oss in i bilen. Försöker bända upp dörren, dra bort silikonlister och överväger att krossa rutan. Jag googlar och läser hur rutan bak i skåpet bara sitter med hjälp av klister, kan vi ta bort den? Det sitter ett stålnät i vägen. Gustaf springer till biltema som stänger om fem minuter och köper en nyckelsats. Han skruvar bort nätet och börjar lyfta bort rutan. Ett äldre par står några bilar bort, äter glass och tittar misstänksamt på oss. Jag står lutad mot bilen, visslar, klappar min höggravida mage och försöker se oskyldig ut. Vi håller båda tummarna om att varken paret eller någon förbipasserande får för sig att ringa polisen. För det måste se högst misstänkt ut. Men vem har inte brutit sig in i en bil? Och en bonus härifrån. Om vi förlorar jobben i framtiden kan vi försörja oss både som musmördare och biltjuvar.

Mitt upp i alla galenskaper bestämde vi oss för att skaffa barn. Och här sitter jag nu med världens finaste Iris som idag blir 6 månader. Mycket har hänt på dessa månader. Iris är nästan alltid glad och hon älskar att mysa.
Vid sex månaders ålder har följande saker hänt! :)
- Två tänder
- Rullar runt
- Ålar
- Jollrar och härmar våra ljud
- Sitter korta stunder(om hon eller samtidigt)
- Känner igen sitt namn
- Tykänns mycket

Iris sover två pass på dagen och ett kortare tidig kväll. Sen somnar hon efter nio. Natten sover hon bra men vaknar en gång mellan 2 och 3 för mat. Gällande mat så är det fortfarande amning som gäller. Vi har börjat pröva med puré en gång och yoghurt en gång varje dag. Hon är förtjust i yoghurt men med purén går det sådär.


Ooooch! En dagen!
11. Den bästa grönsaken är ju som vi alla vet?

Jag gillar grönsaker - nästan alla. Men något som är svårslaget är gurka. Det smakar inte så mycket men gurkan är en viktig i min frukost. Varje förmiddag sover Iris länge och då har jag min stund. Jag älskar min frukoststund, bestående av en kopp te och en knäckebrödsmacka med ost och massa gurka! <3