När man är mammaledig med ett litet troll då står det skrivit i alla böcker "om hur man är en bra förälder" att ens lilla hjärta behöver frisk luft. Därför pälsar alla föräldralediga, kräkfläckiga, mammor och pappor på sina älsklingar och ger sig ut på diverse äventyr. Promenader med vagn står högt på dessa listor. Vagnar har en form av sövande effekt på de små ligisterna så de är inget vidare sällskap, därför leder promenader ofta till djupa funderingar. Jag har under mina och Iris promenader löst hungerkriser, internationella konflikter och listat ut hur man tar vara på blixten för att skapa energi. Som lantbo är jag dock lite folkskydd och för att slippa uppmärksamheten som kommer med mina upptäckter så har jag bestämt mig för att hålla detta för migsjälv! Dagens promenad tillägnades livet som lantis - en mycket spännande tillvaro.

Ni stadsbor är väl vana vid att det står 3G uppe på er telefon? Sen finns det nog några fina staplar bredvid också. Här, på landet, står det E med en stapel. Detta är i bästa fall, ofta står det, ingen service. Det här med, Ingen service skrämmer de stadsbor som besöker oss. De springer runt och viftar med telefonen, kliar sig i huvudet. Ja, det finns de som hotat med att aldrig återvända hit. Men vi lantisar låter oss inte skrämmas av ett elakt blinkande, ingen service. Nej, vi letar alternativ, röksignaler, trådtelefon, ljussignaler är tankar som slagit oss. Jag ska dock erkänna att i somras när jag var höggravid och Gustaf arbetade i Söderköping var jag lätt bekymrad över täckningen. För när en bebis har tröttnat på magen så är telefonen en bra uppfinning. Men inte annars, vi är inte rädda. Det är absolut inget fel med trådtelefoner, eller varför inte vykort?...

En annan tanke som slagit mig är att ni stadsbor gillar ljus. På landet har vi ljust när dagsljuset är påslaget. Därför rekommenderar jag starkt alla mörkrädda att stanna innanför stadsgränsen. I staden betyder mörker, ledljus. Ni kan se en liten sträcka och identifiera både föremål och personer. Här på landet betyder mörker att allt är svart. Ja, i mörkret är jag glad om jag kan skilja Gustaf från päronträdet. Om om några månader kommer jag att få mammapoäng varje gång jag inte tappar bort Iris på vägen till bilen.

Grannar är en lustig företeelse som man inom stadsgränsen förbannar till höger och vänster. Stadsbor gillar inte sina grannar. Grannen grillar för nära häcken. Grannens snöslunga ger dig stenskott i ditt nybyggda uterum. Grannens katt kissar i dina barns sandlåda. Står verkligen grannens garage fem meter innanför tomtgräns? Och måste grannens mopedson åka upp och ner för gatan i högsta hastighet?
Nej, här kan stadsbor lära av oss lantisar. Vi har låååångt till våra grannar. Grannen befinner sig sällan inom varken hör- eller synhåll. Detta leder till att vi blir glada när vi stöter på varandra. Vi hälsar, stannar och pratar, hjälper varandra. Ja, detta gäller för landet överlag. Det brukar jag tänka på när Iris och jag är ute och går. Det är livsviktigt att hälsa, på gående och bilister. Alla vinkar och jag har förstått att jag nog blir dränkt i någons egna vattenbrunn om jag inte gör det.

Ni stadsbor är också vana vid breda vägar. Ja, ni behöver verkligen gott om utrymme när ni kör bil. Förutom överdrivet utrymme ska ni dessutom ha ett räcke för att skilja riktningarna åt. Är ni så dåliga bilförare eller är ni bara fega? Här på landet har vi smala, kurviga och mörka vägar och dessutom så möter vi både skördetröskor, traktorer och annat spännande. Det är att vara skicklig bilförare.

När Iris väl vaknar så kan jag stänga av funderarfunktionen och återgå till att vara ammande mamma igen. Det innebär en beskymmersfri vardag där inga problem känns stora. Varken hungerkriser eller kräkiga kläder. Sålänge Iris mår bra då är jag nöjd.
Iris älskar att promenera och det är roligt att halvsitta i liggvagnen och titta på snön. Väl inne igen är favoriten just nu att ta tillbaka nappen. Jag har den bakochfram i munnen och hon ger sig inte förens hon har den tillbaka. Hon är inte vidare generös dottern. Tur det är ett år kvar tills dagis annars skulle jag inte våga gå på hennes iup-samtal...

Och dagens!

14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie...

Som jag berättat innan så älskar jag tv-serier! Jag följer flera slaviskt och har en imponerande samling. Om jag var tvungen att byta liv med någon så skulle det vara Kate i Castle. Visserligen råkar hon ut för en hel del otrevligheter men hon är en spännande karaktär. Och framför allt så jobbar hon ihop med Castle. Den mest underhållande figuren någonsin. Jag är helt kär i honom! Så sagt och gjort - imorgon laddar jag pistolen och beger mig ut och jagar bus så får Gustaf fundera med Iris här hemma.

Nu har löpningen börjat kännas i kroppen. Igårkväll fick jag fruktansvärt ont i mina knän och smalben(framsida) när jag sprang. Så dagen tillägnas soffan med vetekudde över knän och smalben. Aj, aj, aj! Det känns så trist att ha ont. Jag är verkligen igång nu så jag vill inte hindras av smärta. Någon som har tips på vad man kan göra för att vara på benen snabbt? Men vi hade tur idag och fick sällskap av Emma - gått för lång tid sen sist. Men vi bokade in pizzadejt i nästa vecka som jag verkligen ser fram emot!

När jag mår dåligt så märks det här hemma. Inte genom stora saker men det märks ändå tydligt. För när jag är dålig då ska sambon steppa upp gällande dotterns omsorg. Detta kan innebära att han närmar sig skötbordet för att byta blöja på dottern. Det är för mig en gåta hur sambon tror att detta sker övriga dagar på året. En möjlig teori är att vi har ett hjälpsamt troll som regelbundet traskar fram ur skogen för att sanera dottern. En annan teori är att dottern helt enkelt sköter sin egen hygien. Hon är ju försekommen, eller hur? Och visst känns det väl repeterat när hon sliter av sig strumporna eller slänger sig vilt efter våtservettspaketet? Hon har helt klart gjort det förr!
Nåväl, oavsett om det är mamman, trollet eller dottern själv som vanligen ombesörjer blöjbyten här hemma så märks det när sambon gör det. Bevis ett, när sambon har varit framme är locket till blöjhinken alltid öppet, eller ja, aldrig stängt. Jag vet inte varför, men misstänker att sambons tidsfixering kan ha något med det hela att göra. Sambon måste nämligen vara snabbast. Han ska köra bil fortast, skala potatis snabbast och det är viktigt att ingen springer fortare. Därför kan det vara så att han sparar viktiga hundradelar på att lämna locket uppe.
Ett annat säkert tecken på att sambon närmat sig skötbordet är att dotterns body bara har ytterknapparna knäppta. Detta kan mycket väl vara sambons sätt att protestera mot att bebisbodys har fler än två knappar i grenen. Övriga knappar är i sambons tycke helt överflödiga och bör därför lämnas uppknäppta. Saker utan funktion bör inte användas!

13. Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful..

När jag var liten läste jag Örnis bilar, genusmedvetet eller hur? Framsidan är väl inte vrålful men lite trist, däremot i boken är det fult! På väggen i mekanikerns verkstad, där hänger nämligen en kalender med tjejer. Eller ja, deras bröst. Detta är borttagit i den senaste utgåvan men jag är ju redan traumatiserad. Undrar vad Örnis bilar tycker om det?!

Jag somna ifrån bloggen igår, haha! Jag gick för att natta Iris och efter lite sång och läsning så sov vi båda gott!
Det är riktigt skönt att vi börjar få lite rutin på kvällar/nätter. Nu kan Gustaf och jag stjäla lite tid åt oss på dygnet. Jag älskar livet som mamma, det enda jag saknar är tiden med Gustaf. Men det är lättare att ta tag i när Grodan blir större!

Igår fotade jag Iris i ett av mina bebisplagg. Sen satt jag läääänge och mammahjärtat ville så gärna att det skulle vara slående likt. Att ni läsare skulle se bilderna, lägga huvudet på sned och tänka. Hmm, vem är vem? Men kisande, blinkande, mörkerläggande till trots så blev inte Grodan mer lik mig för det. Hon är synnerligen lik sin pappa däremot. Jaja! Jag lägger i varje fall ut bilder på både Iris och mig. Kanske någon har ett synfel som gör oss lika?! Hör av er!

Blir ett lite argt inlägg idag! Jag har sedan november börjat komma igång med träningen efter graviditeten. Min träning består av löpning, långa promenader, styrkepass och Zumba. Kosten har jag inte förändrat särskilt mycket men jag utesluter vitt bröd och smör helt. Jag tar allt i lagom takt och känner ingen press utan njuter av min mammabubbla.
Men jag blir förbannad över den träningshets som råder för nyblivna mammor och gravida just nu. Jag följer en "träningsguru" på Facebook och hon har vissa bra tips men det går ibland till överdrift. Hon skrev bl.a en artikel i tidningen MAMA om hur gravida ska träna magen. Jag känner bara - suck! Låt kvinnor vara gravida utan att ge de ångest över hur fit kroppen är! För ärligt, den är inte fit, du har en basketboll på magen och samlar på dig vätska som en torr svamp. Du har sannolikt inga vader längre och ditt ansikte är nog betydligt mer runt än tidigare.
Jag gick upp 6 kilo under min graviditet med Iris. Wow, applåder till mig säger ni som stirrar på vågen. Kolla på denna bild, jag är en valross - skit i vad vågen säger tycker jag!

Jag jobbade heltid där jag var igång fysiskt hela dagen och gick på vattengympa(för gravida med foglossning). Jag tränade inte - jag brydde mig inte ett dugg om hur jag såg ut. Mina 6 kilo försvann direkt efter snittet, Iris vikt/moderkaka/ökad blodmängd/vätska men jag är inte nöjd med kroppen idag. Men detta har alltså inget med viktökningen att göra utan själv graviditeten. Jag har för mycket hud på magen vilket ger överhäng vid snittet. Jag blev under graviditeten stor i ryggslutet vilket inte har försvunnit helt. Sedan november gör jag olika magövningar - däribland plankan och det är enorm skillnad redan!

Hetsen på nyblivna mammor om att "ju snabbare du kommer igång, desto snabbare resultat". Här menar jag inte de mammor som gillar att träna utan de som känner pressen. Att kvinnor som inte tränat innan graviditeten ska börja vrålköra två veckor efter förlossning - det kan inte vara bra! Jag fick som rekomendation av min BM att inte träna kroppen fören efter 12 veckor och magen efter 6 månader. Detta går stickistäv med träningshetsen.

Och att man direkt ska utesluta saker ur kosten? Ni ammar ju! Är ordentligt så att bebisen får fet och god mjölk så att hon/han kan växa. Det är bättre att ha några kilo kvar första halvåret än att man får byta till ersättning för att mjölken sinar? Ät ordentligt! Och njut av din underbara bebis!

Gårdagens!
12. Hepp! Dagens tv-tips.

När man lever ihop med Gustaf som älskar hockey mer än, hmm, ja mig nästan, så blir det inte så mycket tv-tittande på kvällarna. Däremot så tittar jag mycket på tv-serier när jag ammar och liknade. Jag kan se mina boxar om och om igen! Här kommer mina favoriter!
- Castle
- Greys Anatomy
- Glee
- Vampire diaries
- Pretty little liars
- Haven

Ibland slås jag av följande tanke:

Det är inte bara vi - såhär har alla det.

Jag tror att det är nödvändigt för mitt sinnes frids skull att jag tänker såhär. Jag och min kära sambo har nämligen för vana att hamna i de mest underliga situationer. Situationer där man ser sig själv utifrån och skakar lite sorgset på huvudet, skrattar elakt och ber till högre makter för ett stilla Svenssonliv. Vi är långt därifrån nämligen - trots goda försök. Vi bor i villa, ett rött hus med vita knutar dessutom och vi kör Volvo. Men att allt skulle stå och falla med den sablans hunden? Att hunden eller snarare min allergi mot hunden skulle stå i vägen för vårt alldeles vanliga Svenssonliv, det visste jag inte.

Jag ska bevisa hur den förgrymmade hunden(ja, bristen på) har skapat kaos i Ingenstans.

Bevis 1- Mikaela, vad du än gör, tappa den inte!

Vi har inget vatten. Hej hopp, tänker vi mot slutet på 2012. Pumpen till vår egna brunn är sönder. Vi ger oss upp till "hålet" för att studera pumpen närmare. Den ska ligga på några få meters djup. Vi drar och drar, sladden växer till en lång orm bakom oss. Ormen växer och växer tills att den snart kan sluka både oss med hus och Volvo, ja allt. Ormen blev 48 meter lång och sträckte sig över hela åkern. Under tiden vi drar upp pumpen går vinschen av och det enda som vår pump hänger i är en sladd. Gustaf ger sig av mot huset(vi bor på landet så inte direkt ett stenkast bort) på jakt efter en ficklampa och säger med hård röst:
"Mikaela, vad du än gör, tappa den inte!" Så där står jag, i gummistövlar och min nya jacka och håller i en tunn sladd med en 14 kilos klump i andra ändan på cirka 20 meters djup. Och där tyngdlagen vill ha den ännu längre ner. Och så tänker jag - nej, men sånt här, det händer nog alla.

Bevis 2 - Hämta bandyklubban!

2012 var ett musår. För er stadsbor som inte stött på så mycket möss, det betyder att det är ovanligt mycket möss inomhus. Vi hade förra året inte tätat på övervåningen. Det var ungefär som att Liseberg skulle struntat i att ta inträde. Anstormning! Min kära sambo och jag gör allt tillsammans - så även musjakt. Sambon utrustad med pannlampa och bandyklubba och jag med sommarens insektsnät. Vår krigsstrategi gick ut på att sambon sökte med pannlampa tills att han hittat musen. Jag spärrade av dess flyktvägar med hjälp av näten och sambon slog ihjäl den med bandyklubban. Effektivt! Men jag tänker mig att alla hushåll har patenterade krigsstrategier mot möss.

Bevis 3 - Det går snabbt ska du se

I januari 1013 skulle vi odla penseer, 27000 närmare bestämt. Dessa skulle planeras för hand. När de kom var de inte större än ett knappnålshuvud. Jag och Gustaf stod där, dag och natt med dem. Först skulle vi sätta plastkrukor i brätten, sen fylla jord i krukorna. Sen plantera alla och slutligen ställa ut alla 27000 i ett växthus. Under två veckors tid varken sov eller åt vi, ja, vi gjorde inget annat heller. Det är tålamodsprövande att odla saker tillsammans. Jord förstör kläder, naglar går av och tiden bland växthusångorna puttar mig närmare vansinnets gräns. Och där står jag, gravid, bland sju sorters blommor, med jord upp till armbågarna och det enda jag kan tänka på är blommor. Inte undra på att Grodan döptes efter en växt. Men vilka par har inte planterat 27000 penseer ihop?

Bevis 4 - det är lätt att köra åkergräsklippare

Lagom till att Iris föddes gick vår bil sönder. Mitt på vår lilla väg där knappt en bil får plats. Så vi var tvungna att få bort den om vi inte skulle ta emot besökare via luften framöver. Vi gnuggar våra tankeknölar tills Gustaf knäcker idéen att använda gräsklipparen. Sagt och gjort! Jag, nu höggravid, sätter mig på åkergräsklipparen som Gustaf med bogserlina fäst i bilen. Sen bogserar vi vår fina Volvo med hjälp av gräsklipparen. Detta är så typiskt oss! Om en Svensson-familj får problem med bilen, då ringer de till bärgningsbilen eller bogserar med annan bil. Kanske någon trevlig granne ställer upp och hjälper till? Det med grannar funkar inte här, för kossor har inte körkort, vi får alltså klara det utan grannarna.

Bevis 5 - vi får hopas att ingen ringer polisen

Mitt på Ikeas parkering smäller jag igen bildörrarna(som låses automatiskt) med bilnyckeln kvar i bilen. Vid tillfället åker vi i en pickup. Vi gör åtskilliga försök att bryta oss in i bilen. Försöker bända upp dörren, dra bort silikonlister och överväger att krossa rutan. Jag googlar och läser hur rutan bak i skåpet bara sitter med hjälp av klister, kan vi ta bort den? Det sitter ett stålnät i vägen. Gustaf springer till biltema som stänger om fem minuter och köper en nyckelsats. Han skruvar bort nätet och börjar lyfta bort rutan. Ett äldre par står några bilar bort, äter glass och tittar misstänksamt på oss. Jag står lutad mot bilen, visslar, klappar min höggravida mage och försöker se oskyldig ut. Vi håller båda tummarna om att varken paret eller någon förbipasserande får för sig att ringa polisen. För det måste se högst misstänkt ut. Men vem har inte brutit sig in i en bil? Och en bonus härifrån. Om vi förlorar jobben i framtiden kan vi försörja oss både som musmördare och biltjuvar.

Mitt upp i alla galenskaper bestämde vi oss för att skaffa barn. Och här sitter jag nu med världens finaste Iris som idag blir 6 månader. Mycket har hänt på dessa månader. Iris är nästan alltid glad och hon älskar att mysa.
Vid sex månaders ålder har följande saker hänt! :)
- Två tänder
- Rullar runt
- Ålar
- Jollrar och härmar våra ljud
- Sitter korta stunder(om hon eller samtidigt)
- Känner igen sitt namn
- Tykänns mycket

Iris sover två pass på dagen och ett kortare tidig kväll. Sen somnar hon efter nio. Natten sover hon bra men vaknar en gång mellan 2 och 3 för mat. Gällande mat så är det fortfarande amning som gäller. Vi har börjat pröva med puré en gång och yoghurt en gång varje dag. Hon är förtjust i yoghurt men med purén går det sådär.


Ooooch! En dagen!
11. Den bästa grönsaken är ju som vi alla vet?

Jag gillar grönsaker - nästan alla. Men något som är svårslaget är gurka. Det smakar inte så mycket men gurkan är en viktig i min frukost. Varje förmiddag sover Iris länge och då har jag min stund. Jag älskar min frukoststund, bestående av en kopp te och en knäckebrödsmacka med ost och massa gurka! <3

Nu är det fredag, det betyder att det var torsdag igår. Riktig torsdag alltså, vill bara klargöra det först så att jag inte gör bort mig igen! Och för att fira att det är fredag(och för att jag vet vilken dag det är) blev det lite bakat.
Prinsessmuffins med polkagriskross. Mumsigt!

Det har varit en långsam dag hemma hos oss. Iris har varit gnällig och mest velat bo i famnen hos mig. Mysigt värre men inte vidare produktivt. Jag har alltså mest suttit i soffan i min röda morgonrock och mina rosa Hello Kitty-byxor. Egentligen så hatar jag kombinationen rött/rosa men vad gör man en dag som denna, det är ju mysigt menar jag.
Jag älskar myskläder, finns det något bättre? Iris älskar också mina myskläder. Hon gosar in ansiktet i mina mjuka teddy-tyger och blir så harmonisk. Den enda som inte är vidare lyrisk är nog stackars Gustaf. Jag misstänker att han inte finner min nya mysstil vidare sexig. Innan graviditeten sprang jag runt i små outfits här hemma och Gustaf såg för det mesta mycket nöjd ut. Men "riktiga" underkläder skrämmer mig nu. Jag menar hur sjutton lyckas man ha bygel i BH'n när man ammar!? Mina D-kupor(just nu E) spänner tokmycket! Då är inte bygeln som trycker direkt min bästa vän, eller? Och spets, satin... Visst, väldigt snyggt men det finns i min mening två stora problem med dessa material. Spets har hål och genom hål rinner mjölk, när mina mjölkstinna bröst läcker. Och om jag modigt stoppar i amningsinlägg i spetsoutfitten sjunker sexnivån hastigt! Jag kan ju alltid bli lite klurig och sy in ett hemligt kondomfack i inlägget. Då kanske det kan passera som praktiskt i sexigt syfte i alla fall? Tål att tänka på den idéen!
Problemet med satin är att materialet inte absorberar någonting vilket gör att om(läs när) mina bröst börjar läcka så bildas blöta och(snart) kalla fläckar på kläderna. Och då är mjölkstockning det enda jag kan tänka på. I en sån här situation kan jag inte känna mig sexig utan det enda jag funderar kring är hur många klumpar mina stackars bröst ska kämpa fram efteråt... AJ!

Nej, jag ger upp min egna nakenhet för ett tag och ser till att något är avklätt när sambon kommer hem... Trumvirvel! Det blev granen. Jag betvivlar att Gustaf blir lyrisk över en naken gran men det är i varje fall något.
Nu när den är avklädd inser jag att jag faktiskt har ett träd hemma och framförallt om jag tittar ner. Jag och Gustaf VAR duktiga på att vattna granen men sen bestämde vi oss för att kasta ut den för några dagar sedan och då slutade vi vattna. Problemet är att den inte åkte ut, den står fortfarande kvar. Den har inte barrat så mycket men nu, efter att jag tagit bort allt pynt, slitit och dragit i grenarna så släppte den nästan alla.

Nej, det är inte en naturtrogen julgransmatta utan alla barr som tidigare satt på vår gran.
Undrar om det gör sambon lite glad i varje fall, att vår gran är extra naken? Nu återstår det bara att göra små paket av allt pynt. Men något måste jag ju göra imorgon också?

Jag vill passa på att tipsa er mammor där ute om följande hemsida: http://sandrashjartanshop.blogspot.se/?m=1

En superduktig tjej som gör ursöta napphållare. Iris fick den vi beställde igår och det blev lite fotat med den idag. Jag tycker att de napphållarna som finns i butik ofta är fula/trista. Men dessa är underbara! Roligt att man får välja clips/tyg/detaljer själv dessutom!

Jag ska prova ett par nya jeans till Iris också, NelloLis muddjeans. Jag hade turen att vinna ett par i en tävling på Facebook vid nyår. Idag fick jag bilder på jeansen och ser fram mot när de dyker upp nästa vecka! Jag återkommer med vad vi tycker om dem!

En dagens givetvis!
10. Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.

En snygg bok? Jag har ärligt talat aldrig tänkt på huruvida en bok är snygg eller inte men nu har jag ägnat lite tid åt att fundera. Boken jag valde är "Hur man botar någon som dödats av blixten." Jag älskar fjärilar! Så det är nog ganska klart varför valet föll på denna?

Ha en härlig helg nu! :)

Idag har jag insett två viktiga saker. Det första är att jag, just jag, nog är den mest sårbara personen i hela universum. Det kanske kan tyckas vara lätt narcissistiskt av mig men ICKE!
Det andra är att det är väldigt synd om landets barnakutmottagningar.

Okej, jag kanske är narcissist men ni får ta mig för vad jag är. Men mitt barn har feber. Mitt hjärta, min kärlek, det viktigaste som finns i den här världen, har feber. Då kanske ni tänker, att barn blir ju faktiskt sjuka. Och det är sant! Men nu är det ju mitt barn vi pratar om och hon ska vara frisk och glad. Helt säkert! Nu kan jag förstå uttrycket; "mina barn och andras ungar". För precis så är det, ungar blir sjuka, inte barn.
Grodan vaknade inatt med hög feber, 40,2 grader. Hon sov sedan dåligt och oroligt. Den höga febern har varit kvar och inte ens febernedsättande ger någon vidare effekt. Det är när jag sitter med min lilla prinsessa i famnen som jag inser hur sårbar jag är. Allt hon känner, känner jag multiplicerat med tusental. Jag önskar att jag kunde trolla. Då skulle jag ta fram min magiska stav och efter lite avancerade handrörelser skulle stjärnor tindra och Grodan må mycket bättre. Om jag nu inte kan trolla vill jag berätta för Iris att bacillerna är som små elaka troll och de har invaderat prinsessans slott. Men som tur är så vet prinsessans mamma hur man jagar bort troll. Så om bara mamma får stoppa in vita trolljagare i slottet, jagar de trollen genom hela slottet ända upp till det högsta tornet. Och där kan prinsessan fräsa ut dem genom fönstret. Viktigast är att vi inte behöver några prinsar i kampen mot trollen. För här i Ingenstans, här slåss prinsessor och mammor bäst ihop. Prinsarna, de sitter på timeout i någon skogsglänta och pillar navelludd - återigen... Helt säkert!

Jag har suttit i telefon med 1177, vårdcentralen och barnakuten idag. Om jag som simpel förälder får önska mig något så är det ett system där dessa olika instanser kan samköra sina system. För det är lite jobbigt när man sitter med telefonen i ena handen och en febrig/ledsen/gnällig 6-månaders i den andra. När jag då drar min berättelse för tredje/fjärde gången så är jag så trött på den att jag med största sannolikhet utelämnar viktiga detaljer. Suck! Vi blev i varje fall ombedda att komma in till akuten för provtagning på Iris. Och detta baserat på min story UTAN detaljer. Jag undrar om de hade skickat en ambulans om jag hade berättat allt med samma inlevelse som 1177 fick åtnjuta. Jag lär inte få något svar på det.

Jag har idag kommit fram till att det är synd om barnakuten. Det är ändå så att barnakuten är ett bevis på landstinget intelligens och empati. På barnakuten finns det färgglada kläder, fina tavlor, leksaker och rosa stetoskop. Jag är helt säker på att om jag bara hade varit lite bättre på matematik/naturkunskap så hade jag också varit läkare OCH haft ett rosa stetoskop. Men varför är det synd om barnakuten då tänker ni? För vem vore inte världens lyckligaste om man hade ett rosa stetoskop? Jo, ingen vill ju vara där. Det spelar ingen roll att läkarna och sjuksystrarna är färgglad, att de jollrar och viftar med rosa stetoskop. Iris vill ju ändå inte bli undersökt. Hon vill inte gapa även om den gigantiska glasspinnen är grön. Hon vill inte att doktorn ska lysa i örat - trots att han visade i handen och att hon fick låna en egen ficklampa. Iris skiter i att doktorn har en apa på sin rock för hon vill inte vara på barnakuten.
Och mamma vill inte heller vara på barnakuten. Jag struntar i att sjuksköterskan leker med Iris samtidigt som hon tar febern - för tempen är ju nästan 40 grader igen. Och jag blir inte imponerad av det fina och färgglada plåstret som sköterskan sätter på Grodans finger, för hon stack min prinsessa med nål! Jag struntar i att doktorn inte har otäcka plasthandskar på dig när han känner på Iris hals och mage för att hon blir ju ledsen när han trycker.
Det är synd om barnakuten för trots alla deras fina försök så vill Iris bara hem och mamma vill bara att Iris ska vara frisk.

Nu är vi i varje fall hemma och ska försöka hålla febern i schack. Vi blev inte så mycket klokare mer än att vi ska tillbaka om febern inte går ner till helgen. Jag hoppas att det passerar snabbt och att hon i varje fall får sova inatt, min fina tös. <3

En dagens?!
9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med.

Jag håller faktiskt på med det svåraste just nu. Jag älskar snacks/läsk/godis och det ska jag dra ner avsevärt på nu vilket är svårt. Men jag önskar att jag inte var lika söt- och snaskglad som jag är.

Jag är i chock?! Är det onsdag idag? Nej, jag tror inte det. Jag har nämligen gått omkring hela dagen och varit stensäker på att det är torsdag. Jag har haft en härlig - imorgon är det fredagskänsla. Så däger de på TV att det är onsdag ... ONSDAG????? Nej, vet ni va! Någon har lurat mig, vart är kameran... Inte ska jag väl ha två torsdag innan fredagen kommer!

Jag mår iaf mycket bättre denna (hmm) onsdag. Så pass bra att jag gav mig ut på en löparrunda när Gustaf kom från jobbet. Så skönt att ge mig ut igen efter kräkracet. Jag trodde att det skulle vara tungt men jag flög fram. Helt ärligt, handen på hjärtat ... Jag är rakt in i själen lycklig över att jag bor på landet. Det finns inga människor eller lampor här, bara kossorna ser mig springa och tacksamt nog så skvallrar de bara sinsemellan. Jag inbillar mig nämligen att jag, just det, flyger fram. Lätt som en fjäder studsar mina steg och min smärta kropp är som gjord för att låta mitt långa(inte av ammning förstörda) hår fladdra i fartvinden. I klara och ärliga ögonblick inser jag att det med största sannolikhet snarare ser ut som ett nummer från en amatörcirkus när jag är ute och "flyger". Jag rör mig mest upp och ner på stället så mina mjölkfyllda bröst dukar i takt i hakan. Men det förbränner nog någon extra kalori tänker jag. Jag flåsar så mycket att min andedräkt i stort sätt skapar en skogsbrand. Här måste jag erkänna att jag är lite orolig för att någon av mina få grannar ska ringa 112.. Jag funderar på en lösning, har någon ett tips - hör av er snarast! Det är lätt att se vart jag har sprungit cirkus! För det är nämligen så att när "riktiga" löpare springer så tar de långa steg och man ser fotspåren långt isär. Men min cirkus är ju allt annat än vanlig så jag har täta steg och de är omringade av små salivfläckar - jag spottar nog fler gånger än vad jag sätter ner fötterna i marken. Det är all förbränning tröstar jag! Någonstans måste ju allt ta vägen. Det är något jag har lärt mig i skolans naturkunskap - inget försvinner, det omvandlas. Mina extrakilon förvandlas till små sorgliga salivfläckar på marken - mycket troligt och vetenskapligt förankrat!

Sen kommer jag hem och där står min fina familj och väntar. Jag slås av vilken otrolig tur jag har som får dela livet med dem. Samtidigt är det nog tur att just Gustaf och jag har varandra. Vi är inte som vanligt folk nämligen. Här hemma råder inget "klassiskt" romantiskt klimat och de "vanliga" komplimangerna duggar inte tätt. Men min sambo han säger istället de helt rätta sakerna som träffar rakt i hjärtat. Vad menar hon nu tänker ni och jag ska förklara. Här om dagen pratade vi om rektaltermometrar(jag sa ju att vi är underliga) och då säger Gustaf:
"Ja, när vi blir gamla så behöver vi iaf bara en rektaltermometer, jag delar gärna med dig."
Och då spelar det ingen roll att han är tankspridd och att jag ibland känner att jag borde få lite mer bekräftelse och uppskattning. För helt ärligt, det är underbart att det i denna värld finns en så underbar man som GÄRNA vill dela rektaltermometer med mig.
Ja, lite svårt att ta upp tråden efter den komplimangen... Men jag måste ju skriva lite om Grodan också. Hon har nämligen insett hur kul det är att slänga saker på golvet. Numera ligger det en hög med saker nedanför henne. Och vi slavar måste plocka upp. Upp och ner, ner och upp. Tanken på om jag förbränner någon extra kalori nu har svept förbi, åtskilliga gånger. Det är ju ett ovanligt snällt barn jag har som vill hjälpa sin mamma i kampen mot kalorierna. Min söta medkompatant.

Och slutligen, dagens!
8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare?

Då vill jag hångla med Theodor Seuss Geisel för han måste vara en underlig filur. Med verk som; Katten i hatten, Horton och Grinchen i sitt bagage så faller han troligen inom mina ramar för härligt udda människa. Och det är spännande med utrymme för överraskningar

PS! AJ! Vår badrumsspegel sprack ikväll och jag fick en bit rakt i handen. Det blev djupt - blöder fortfarande. Synd om mig! DS!

Inte mycket har hänt hemma hos oss idag. Jag är fortfarande dålig så vi går på sparlåga. Mitt dåliga samvete över att Iris var inne hela dagen igår avhjälptes i varje fall av en kort promenad. Något jag snabbt ångrade, tungt att dra vagn på igensnöad och oplogad väg när man inte är kry.

Nya grejen är att sitta upp och leka. Vilket är skönt, hon rör så mycket på sig i liggläge, ålar/rullar/skjuter sig metervis - och det snabbt. Jag hinner knappt med. Hon är så duktig!

Och en dagens,
7. Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar.

Lite klurig för eftersom att jag bloggar via mobilen så sitter jag på olika platser - men en sak är alltid den samma och det visar bilden .... Grodan sover! Just nu ligger jag i sovrummet och Iris snarkar lite tyst här bredvid - mys <3

Var är Iris på bilden kanske ni undrar? Jo, under den gula goseankan. Där är det härligt!